Han är huvudpersonen i Joyce Carol Oates nya roman, ett studieobjekt som får en att reflektera över den medicinska världens nästan totala brist på etik i vissa perioder. Allt bakom den sköld samma vetenskap håller upp som varande mänsklighetens tjänare.
Jag har faktiskt träffat en person som led av samma neurologiska åkomma, en herpesencefalit (inflammation i hjärnan) med amnesi (minnesförlust) som följd. Hon kände igen sin familj, åtminstone de äldre delarna av den, kunde berätta en del gamla minnen, skrev upp allt som hände under dagen i ett slags evighetsprotokoll och undrade om det inte var dags för kaffe en gång i kvarten.
Hon hade haft ett vanligt gråjobb och fick inget långt liv i konvalescens, Eli Hoopes är litterärt mer intressant, kan citera klassisk dikt och lever i årtionden som en slags neurologins storkändis som grundlägger enastående karriärer, till och med en Nobelpristagare.
Oates roman om Elis liv under forskarnas blickar vore inte Oates om den inte innehöll hennes vanliga besatthet vid skuld, död, sex – och naturligtvis minne. Neurologen Margo Sharpe är inte enbart Elis övervakande forskare, hon blir även hans älskarinna. En man utan skugga, en individ som hälsar världen med ett lika överraskat God-dag från 1965 till 1996 när han avlider. Men äldre än 37 år säger han sig aldrig bli. En upprepad nyförälskelse från hans sida, men ändå gömmer han henne i något slags alternativt minne, som en angenäm igenkänning.
Eli är stilig, bildad, intressant, en medborgarrättskämpe med solid medelklassbakgrund, alltid smakfullt ekiperad. Han intervjuas, testas, filmas, plågas under den naturvetenskapliga blick som förvandlar människan till dissektionsobjekt. Inte så mycket av Margo Sharpe som av själva sammanhanget. Kunde han verkligen lära professor Ferris något om minnet och glömskan innan ens datortomografen var uppfunnen? Nobelpriset blev Ferris belöning, och efterträdaren Sharpe blev åtminstone förälskad.
Glömskan är minnets siamesiska tvilling och kanske var Elihu Hoopes inkarnationen av bägge tillstånden. Ständigt frågande inför den jungfruligt nya vardag som låg framför honom, evigt lika osäker när han citerar sina gamla kunskaper: hamnar jag rätt nu, i denna förbryllande kontext som jag besöker för allra första gången?