Nyanserad bild av ”skallmätaren”

Många forskare stod med ett ben i det förgångna och det andra i den nya kunskapsvärlden. Det ger dem såväl ett akademiskt erkännande som ett löjes skimmer. Idéhistorikern och psykiatrikern Nils Uddenberg har fångat en av dessa personer i sin bok "Skallmätaren".

Gustaf Retzius (1842–1919) var svensk anatom, professor på Karolinska, ledamot av Svenska Akademien och även tidningsman. Men framför allt minns vi honom som "skallmätaren". En knapp generation före den av Maja Hagerman skildrade rasbiologen Herman Lundborg, tog Gustaf Retzius över sin fars arbete med att mäta skallar och i en tilltagande entusiasm beskriva en nordisk ras.

Nils Uddenberg har tecknat ett närgående och psykologiskt inkännande porträtt av den man som har väckt så många motstridiga känslor, både i sin samtid och hos eftervärlden. Uddenberg har en fantastisk förmåga att fånga dubbelheten hos Gustaf Retzius. Hans blyghet men också hans hejdlösa skrävlande med sig själv. En enastående iakttagare utan att vara teoretiskt banbrytande. Liberal och djärv i sin samhällssyn men också moralistisk och tilltagande konservativ. Han motsatte sig att såväl Selma Lagerlöf som Marie Curie skulle få Nobelpriset.

Men Uddenberg ställer inte dessa poler mot varandra. I stället finns där ett försonligt drag i betraktandet. Det är just detta som är det sällsamma med denna biografi. Den självutnämnde ikonen Gustaf Retzius blir Gustaf. En pojke som med hårda nypor drivits av sin pappa att skynda på studierna och fullfölja faderns verk, men som på vägen någonstans har gått vilse utan att överge sin uppgift.

Och så var det detta med skallarna. Det ter sig märkligt att den man som drevs av liberala värderingar och som ville frigöra den akademiska vetenskapen från teologins dominans samtidigt gav sig hän åt något så stolligt som att mäta skallar. Nils Uddenberg visar hur Gustaf Retzius dock aldrig blev den rasbiolog vi förknippar med Herman Lundborg. Retzius gjorde inte de rasistiska slutsatser som började dyka upp under hans samtid. Han undviker Svenska sällskapet för rashygien och är inte nära vän med Lundborg. Han mäter skallar, med en uthållighet som ter sig enorm. Mycket mer än så blir det inte. Nils Uddenberg ger därmed en viktig nyansering av skallmätningen. Den var ett vetenskapligt villospår som ledde till en återvändsgränd, men som kom att exploateras och utnyttjas av andra med betydligt grumligare syften.

Det bästa med boken är Nils Uddenbergs förmåga att berätta en människas tragiska liv med både uppriktighet och medkänsla. Det finns en kunnig ödmjukhet i boken. Uddenbergs förmåga att skildra en persons bästa och sämsta sidor utan dömande kommentarer gör "Skallmätaren" till något mer. Läs den som livskunskap.

Läs också Mattias Hagbergs roman "Skallarna". Den tar sitt avstamp i det tidiga 1900-talets skallmätning och djupt förnedrande hantering av Sveriges samer för att landa i en lika otäck som spännande thriller. En desillusionerad författare som tappat tron på skrivandet, men som drivs in i en berättelse han kanske själv en gång lagt grunden till. Boken är en litterär arkeologisk skräckresa med många strata. Dessa båda vitt skilda böcker smälter samman till ett vittnesbörd om livets härlighet och dess förnedring, storheten och viljan att förkasta sig själv.