Avhoppet från akademien kommenterar Sara Stridsberg kortfattat:
– Åh, det skulle ta flera dagar för mig att sitta och redogöra för det. Jag tror inte ens att jag är färdig med det svaret själv. Men ett skäl, som var akut, var att jag tyckte det var svårt att vara en fri författare och samtidigt bevara andra människors hemligheter. Det finns något i mitt skrivande som är väldigt kompromisslöst och det blev för svårt. En vacker dag ska jag tala om detta, men jag är inte där än.
Litteraturen när den är som bäst skakar om världen och kan rubba en världsordning, fastslår hon.
– Jag har ofta tänkt på det fascinerande att litteraturen är fri i vårt land, samtidigt som allt annat är så reglerat.
I hennes senaste bok, "Kärlekens Antarktis", har huvudpersonen Kristina blivit brutalt styckad. Det är lätt att dra paralleller till styckmordet på Catrine Da Costa 1984.
– Men om man skärskådar detaljerna i boken skulle man kanske finna att den har att göra med väldigt många olika kvinnoöden, säger hon.
Kerstin Wixe ställer frågor om det "överjordiskt vackra" språket, som kanske gör att läsaren ändå står ut med att fortsätta läsa, men också om den grymma detaljrikedomen och vad hon vill komma åt med den.
– Jag tror att jag ville att varken jag som skrev eller läsare skulle komma undan, svarar Sara Stridsberg.
Samtalet handlar också om människor som har så starka krafter inom sig att de inte klarar av att leva i den här världen, eller måste ta till droger. Och så handlar det om förlåtelse. Sara Stridsberg har inte bestämt sig för vad nästa bok ska handla om ännu men ett tema börjar utkristallisera sig.
– Kanske rör det den där frågan om förlåtelse.