– Om folk garvar, då är det bra. Jag vill att man ska bli underhållen, säger han om självbiografin ”Tommy”.
Som bebis är han sjuk och sur och rädd för nästan allt. Som liten grabb, när föräldrarna skilt sig, säger han till sig själv – en mörk eftermiddag mellan fabrikerna där han tror att han så småningom kommer att börja jobba: ”Tommy. Det här kommer att bli ett riktigt jävla skitliv”.
Nu sitter han här, många år senare, den framgångsrike skådespelaren och regissören, på sitt kontor på Stadsteatern i Stockholm, lite trött efter dagens repetitioner men på väldigt gott humör.
Mycket har hänt sedan Tommy Berggren växte upp i en liten etta med kallvatten i Masthugget i Göteborg. Han har spelat in filmer, blivit kändis, lockats till Hollywood, medverkat i en mängd teaterpjäser och regisserat en av Dramatens största publikdragare genom tiderna.
– Jag har ju inte världsomseglat eller gått upp på Mount Everest och sånt utan jag har ju jobbat på och träffat väldigt mycket folk. Men om du efterlyser det så kanske jag kan få lite svindel över den här resan jag har gjort, säger han.
Hösten 1953 förändrades Tommy Berggrens liv radikalt. 16 år gammal ser han människor strömma in på Stadsteatern i Göteborg och bestämmer sig för att själv gå in. För första gången i sitt liv sitter han i mörkret på en riktig teater. Ridån går upp och ut kommer Per Oscarsson som Hamlet.
Tre timmar senare lämnar en svettig och euforisk Tommy Berggren teatern, frälst. Han ska bli skådespelare. Dagen efter blir han ”konstnär”, vilket han manifesterar genom att byta ut kritstrecksrandig kostym och kamelhårsulster mot en säckig duffel.
Med största självklarhet tar den unge Tommy – eller Thommy som han då heter – plats i både teaterns och filmens värld. Han träffar ”filmadeln”, gör flera filmer med Bo Widerberg och hamnar till slut på Dramaten – teatern han drömt om.
Hela tiden vägrar han att vara följsam och hålla tyst. Han säger vad han tycker och vägrar att göra sådant han inte gillar. Han bråkar med stora regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. Han säger nej till Hollywood för att han ”inte vill sitta och säga en massa skit bara för att tjäna pengar”.
– Är det så jävla unikt med självförtroende, undrar nu Tommy Berggren med anledning av reaktionerna på hur han vågat ta för sig, vågat säga ifrån och vågat säga nej.
Vissa hävdar att han är bra på att skryta också.
– Men det är ju det att jag tycker att jag är bra va, säger han på sin relativt diskreta göteborgska.
– När man jobbat i ett yrke i 55 år och visat så många gånger att man faktiskt är bra, och ibland till och med bäst, då vore det ju dumt att i ett läge som nu säga att ”ja, jag är ganska okej”. Det vore bara falskt.
Tommy Berggrens pappa var både politiskt och fackligt aktivt. Han tyckte att sonen inte skulle börja med teater eftersom han då ”aldrig skulle få någonting riktigt uträttat”.
Mamman sjöng och spelade gitarr. Hemma hos mormor och morfar ingick sång, musik, dikter och morfars skådespel som naturliga ingredienser i umgänget. Morfar blev överlycklig över barnbarnets beslut att bli skådespelare och fick honom att lova att bli bäst.
– De som inte känner till det här med mormor och morfar de tror ju att jag bytte skinn helt och hållet, säger Tommy Berggren.
Arbetarklassarvet tycker han att han burit med sig genom karriären.
– Om man tittar på vad jag har gjort så är det mycket arbetardramatik. Jag har sökt mig till pjäser och filmer som har höjt rösten lite ifrån leden som jag kommer ifrån.
Kanske skulle pappa ha tyckt att sonen fick någon uträttat trots allt.
Av det befarade skitlivet blev det i alla fall inget av – bortsett från några rejäla svackor.
– Min uppenbarelse under skrivandet och det som jag säger i slutet av boken är att ”I have had one hell of a life”. Det är faktiskt ganska skönt att konstatera att det var ett väldigt bra liv. Eller är ett bra liv. Jag är inte död än. (TT)