Året var 1942 och femton tyska ämbetsmän hade samlats för att tillsammans planera ”den slutgiltiga lösningen”. Uppmärksammade författaren Peter Longerich skriver initierat om den så kallade Wannseekonferensen.
Skildringar av en skränande pöbel som drar omkring, krossar fönster och misshandlar, som på den så kallade Kristallnatten, 1938, är som en skildring av skärselden, självklart. Men på något vis är det än mer otäckt med den ökända konferensen i den tyska rikemansförorten Wannsee. Under något som på ytan liknade en bolagsstämma i ett stort företag stakade man här ut den mer storskaliga hanteringen av nazisternas judeutrotning.
På något sätt kom en kopia av det förda protokollet att upptäckas efter andra världskriget. Den tyske författare Peter Longerich, tillika professor i modern historia, återger det in extenso i faksimil i sin bok "Hur Förintelsen planerades". Protokollet skrevs av Adolf Eichmann och godkändes av mötesordföranden Reinhard Heydrich.
Komna så här långt in i kriget var inte längre frågan för den nazistiska ledningen vad som skulle göras med judarna (Longerich tar här inte upp andra grupper som också ingick, såsom romer, homosexuella och andra, de nämns inte i protokollet) nu gällde bara hur, var och av vilka som ”lösningen” skulle utföras.
Peter Longerich vill punktera en populär myt om att det var just här, i Wannsee, som det hela tog ordentlig fart. Självklart var konferensen ett stort steg på vägen, men snarare en logisk utveckling på det som redan hade skett. Själva förföljelserna hade förstås börjat långt tidigare, redan innan det nazistiska maktövertagandet var ett faktum, för att sedan eskalera. Vid denna tidpunkt, ett halvår efter att man anfallit Sovjetunionen handlade det redan om utrotning. Tanken verkar från början att ha varit att främst deportera judarna österut som slavarbetare, där de skulle gå under ”av sig själva” under hårt arbete och svältkost. Men under inmarschen i Sovjetunionen hade man bildat insatskommandon som helt enkelt avlivade judar (och andra) vartefter de påträffades, män, kvinnor och barn.
Men nu ville man öka takten och därför denna konferens. Det är något otroligt skrämmande med dessa femton ämbetsmän, de flesta högutbildade och typ ”vanliga” tjänstemän i statens tjänst. Här satt de under lyxiga förhållanden och bollade med siffror och försökte överträffa varandra. (Det finns en tysk tv-film om det hela, som utspelar sig i realtid om mötet.) Det handlade om en dryg halvannan timme som skulle få så oerhört ödesdigra konsekvenser. I botten fanns också en maktkamp mellan Reinhard Heydrich och Heinrich Himmler om vem som inför Adolf Hitler skulle visa sig vara bäst i denna speciella gren. Fortfarande behövde man dock judarna som arbetskraft, så man kunde ändå inte gå för fort fram när det gällde "lösningen".
Peter Longerich har skrivit många böcker om Nazityskland samt biografier över bland andra nazisterna Joseph Goebbels, Heinrich Himmler och Hermann Göring. Det märks att professor Longerich verkar i en akademisk tradition, inte minst i mängden fotnoter och källmaterial. Men det kanske kan behövas i en tid när det fortfarande finns och tillkommer Förintelseförnekare.
Longerich skriver dock med en ledighet i språket som gör att boken läses utan större läsmotstånd. "Hur Förintelsen planerades" ger ännu en stark ingång till något som egentligen inte går att förstå. Hade någon hittat på allt detta i en roman hade den avfärdats som överdriven och alltför fantasifull. Tyvärr var det inte så.