Högt uppe under taket med pekfingrarna höjda förmanar profilbilder av ett föräldrapar det lilla barnet ”Ät upp hela pannkakan annars så är du ett riktigt rötägg”. Staffan Westerbergs egen mamma, en rund bakspade, blundar sorgset bakom en trädörr.

"Vilse i pannkakan" var en programserie i TV från 1975 som delade svenska folket i två delar, antingen gillade man serien eller så hatade man den. Jag såg den tillsammans med mina barn och vi älskade den. Skiljelinjen mellan gillandet och ogillandet verkade följa allmänpolitiska preferenser. Barnprogrammet handlade om en liten pojke som satt inför en gigantisk pannkaka som han inte orkade äta upp så i stället för att äta började han i sin fantasi bygga upp en surrealistisk värld befolkad av märkliga existenser, dold i pannkakans inre. Där fanns Trashanken och den förvirrade brandkaptenen Holm. Den mest skrämmande var Storpotäten som kom på sin moped, putt, putt, putt, men den enbente Vilse lyckades med list och goda vänner hålla sig undan.

Belackarna av serien tyckte den var vänstervriden där entreprenören den fria företagaren Storpotäten och kamreren Rävinge svartmålades medan övriga figurer bara var konstiga. Sällan har väl ett barnprogram så berört en hel nation så att man pratade om att Westerberg förstört en hel generation av barn. Snacka om konstens förmåga att påverka!

Artikelbild

Vilse hänger upp släktens enbenta kläder.

Lillstrumpa och syster Yster var två handdockor gjorda av yllestrumpor, även de barnprogram i TV, som drabbade landet under 1980-talet. Här var de politiska rågångarna inte så tydliga utan nu handlade det mer om den lilla världen och mänskliga relationer.

Redan på 1960-talet gjorde Westerbergproduktioner som vände sig till vuxna men med dockteaterns sceniska förutsättningar och språkbruk. Men han har inte bara sysslat med teatergestaltningar utan även varit en konstnärlig mångsysslare. Han har skrivit poesi och prosa, målat bilder, snickrat och skulpterat.

Utställningen är en redovisning av Westerberg livsverk. Som betraktare av och aktör i sitt eget liv har han gestaltat tillvarons glädjeämnen och tillkortakommanden. Bakgrunden utgörs av en uppväxt i ett utanförskap självvalt eller påtvingat, vilket som kan kvitta lika. En inre ensamhet, en oöverstiglig längtanväntan, som finner tröst i att ”Bubblorna i mineralvattnet håller mig sällskap”. Som han uttryckte det i dikt och sångboken ”Hoppla”.

Förre kulturredaktören Marianne Söderbergs film ”Herr Galen” som visas i en TV-monitor på utställningen ger relief åt ett liv ägnat åt konsterna och där han på ett självutlämnande sätt talar om livet, saknaden, kärleken och rädslan inför döden.

Det är en på många sätt en fantastisk utställning som curatorn Pontus Lindvall sammanställt som nu visas på kulturens hus. Lindvall låter oss förflyttas in i Herr Galens huvud. Det sägs att det bara är en tunn gräns mellan genialitet och galenskap. För egen del håller jag för att Westerberg befinner sig på rätt sida om vanvettet.