35.13 minuter på Ferruformmilen i maj.
Det var första gången som förre fotbollsspelaren Gustav Uusihannu sprang ett tävlingslopp och tog tid.
– Jag frågade innan starten vem som var favorit att vinna och det var fransmannen Vincent Bouillard så jag tog rygg på honom. Jag sprang om honom på upploppet, men han låg femma så jag blev fyra.
Du visste inte att han låg femma?
– Nej, men jag hade förmodligen inte mäktat med att vinna i alla fall, men jag trodde att jag vann.
Nu är det semester för 29-åringen. Till vardags jobbar han som ansvarig fritidsledare på Hertsöskolan och är vice ordförande i landstingsfullmäktige som socialdemokrat.
Det är tisdag förmiddag när Norrbottens-Kuriren tar en kaffe med honom i centrala Luleå. På schemat står ett löppass på Skogsvallen innan lunch.
– Jag var med i tv-pucken, gick sedan på hockeygymnasiet och spelade juniorhockey med bland andra David Rautio, Per Savilahti-Nagander, Linus Omark, Johan Harju, Viktor Lindgren, Mattias Modig, Daniel Larsson, Robin Linqvist, Tomas Wallgren. Det var tävling varje dag, säger Uusihannu och fortsätter:
– Och så hade vi Lars ”Osten” Bergström och Roger Rönnberg som tränare. Det fanns ingenting annat än att göra sitt bästa och ta ut sig.
Sedan var olyckan framme. Hockeykarriären blev kortvarig och istället blev det fotboll igen.
– Jag slutade efter första året på gymnasiet. Båda axlarna hoppade ur led av tacklingar. Allt annat än tacklingar fungerade så då gick det att spela fotboll istället, säger 29-åringen.
– Jag hade slutat med fotboll, men det går alltid att ta upp. Jag började med Luleå Sportklubb som är moderklubben. Jag var med i Luleå Fotboll när vi vann division 3 och gick upp i tvåan med Tomas Eriksson, Jesper Sandberg och Mats Halonen i laget. Vi hade ett bra lag. Men jag slet av korsbandet och var frånvarande ett år och sedan blev det IFK i fem år.
Var är klubbhjärtat då?
– Hos moderklubben Luleå Sportklubb.
Varför har du hållit på med fotboll och hockey när du är så duktig på löpning?
– Lagidrott är mycket roligare. Jag gör det betydligt hellre än far ut och springer. Men jag har alltid varit ganska talanglös och oteknisk. Min enda chans att hävda mig har alltid varit att göra mitt bästa. Annars hade jag inte platsat någonstans. Jag slog inga tunnlar.
När började du med löpningen på allvar?
– Jag sprang första loppet någonsin på Stadsmaran i maj. Då tog jag tid för första gången och sprang milen på 35.13. Det kändes jättetungt och jag kände att om jag ska springa mer måste jag träna för det.
Du måste ha varit en mardröm på försäsongsträningarna med Luleå Hockey och fotbollslagen?
– (skratt) Jag har nog sett till att höja snittet och driva upp ett bra tempo. Jag tror vi sprang mer förr i lagen än vad de gör i dag. Om man gör sitt bästa på varje träning och tar ut sig får man ganska bra kondition.
Satsar du på löpningen nu?
– Efter Stadsmaran har jag sprungit nästan varje dag. Jag har tänkt att resten av loppen den här sommaren ska jag i alla fall vara väl förberedd. Jag kör på egen hand. Jag har frågat pappa Eino om tips. Han vann mot finska OS-löpare innan han slet av hälsenan.
Vad ska man tänka på?
– Att plåga sig själv på träning. Jag tror att det är där det brister för många. Det handlar inte om någon raketforskning. Jag kör mycket snabba intervaller. Bita ihop kan jag alltid, men det är skönt att känna att jag är speedig, säger Uusihannu.
– Om det är något positivt med individuell idrott så är det att jag kan ha med mig skorna överallt och köra där jag är. Är det i ett landstingsfullmäktige i Arjeplog eller i Jokkmokk. Jag behöver inte en kompis när jag springer.
Har inte löparklubbarna varit på dig?
– Jag vill inte binda upp mig. Visst har Luleå Långdistansklubb, Lulekamraterna och andra hört av sig, men det är skönt att bara köra som man vill under semestern. Sedan springer de ganska långt också och det tycker jag är tråkigt. Ett hockeybyte är 40 sekunder och jag gillar intervaller.
Gustav Uusihannu vann också terrängloppet Mudcreek som gick fråm Ormberget och runt Hertsöträsk i eländig terräng i somras. 1.22.03 på 21 kilometer. Den gångna helgen vann han Marknadslöpet över tio milometer i Överkalix på 34.23.
– Alla som satsar på konditionsidrott i Norrbotten är skidåkare. De är bra i skidåkning, men i löpning ser jag ingen som har bra tider. Det är korptider.
– Jag såg junior-EM i friidrott på tv och småpojkarna springer mycket fortare än någon i Norrbotten gör.
Uusihannu ser inte heller någon som satsar mer seriöst på löpningen.
– Så fort det regnar töms alla löparbanor och motionärsspår i Norrbotten. Men om det råsnöar är det ändå skidåkare ute och åker. Jag tycker det finns en viss ambitionsskillnad.
– Det var ruggigt skönt att se en ung skidåkare som Viktor Brännmark komma hit och vinna Stadsmaran (34.11 på milen). Han hade tränat hårt dagen innan och körde hårt dagen efter. Det är kul att se. Han kom hit och körde över allihopa utan förberedelse. Det gillar jag.
Hur hårt satsar du?
– Vi får se. Jag ska eventuellt springa Laxloppet i helgen på Junkön och sedan Hamnmilen i Luleå (12 augusti). Sedan får vi se. Jag vill först känna att jag räcker till.
Vad gör du för tid på Hamnmilen, under 34?
– Ja, det vill. Men vi får se. Ska jag satsa blir det en seriös satsning och då ryker nog tennisen. Det är ingen bra konditionsträning.