Kaapo Väätäjä, 11, Haparanda. I våras hade Haparanda FF en tävling på instagram och då vann jag deras bortatröja. Jag hade på mig den i en vecka. Jag sov med den, jag tränade med den och jag hade den på mig i skolan. Jag hade den hela tiden.

Jag började spela fotboll förra sommaren. HFF ordnade gratis fotbollsskola till alla barn och jag gick med där. Det var kul, vi spelade matcher och tränade. Jag gillade att vara back när man får tackla hårt och se när de andra flyger i backen. Efter fotbollskolan frågade om jag fick fortsätta att komma till träningarna och efter det har jag spelat fotboll. Jag är fortfarande back och brukar tackla hårt – för att det är kul.

Nu spelar jag fotboll varje dag. Jag är här fyra till åtta timmar om dagen. Ibland kan det bli tio timmar också om det inte är någon skola. Vi brukar spela matcher när vi är fler här, men ingen orkar vara kvar lika länge som mig så när jag är ensam skjuter jag och dribblar för mig själv. När det är träning kommer jag hit en timme före och jag stannar här någon timme efter träningen.

Artikelbild

| Kaapo Väätäjä

Om tre år, när jag är 14, kanske jag kan spela med A-laget. Jag har fått träna med dem två gånger och jag brukar se deras matcher. Jag är alltid bollkalle när herrarna spelar, för man ser bäst när man är bollkalle. Jag åker och ser deras bortamatcher och då springer jag och hämtar bollarna där också. Och så brukar jag prata med spelarna på bänken. Mamma kan ropa som en galning när de spelar, men jag låtsas att jag inte känner henne. Jag pratar med spelarna på bänken i stället. Pontus Svedlund är min idol. Han är back som jag och han är bra på att skjuta.

Jag har lovat mamma att jag ska komma till Liverpool och då ska jag köpa en buss med Liverpool-loggan till henne. Jag ska spela och träna hårt för att komma dit. Och jag är ju här hela tiden. Ingen i Haparanda är på Gränsvallen lika länge som jag är.