Jag blev välkänd redan under min uppväxt, kanske mest för att jag är 78 centimeter lång. Som tonåring lovade jag mig själv att aldrig plugga mer. Men jag hade fel.
Jag fick nämligen en snilleblixt när jag gick konstlinjen i Sunderbyn. Plötsligt ville jag läsa juridik, kom in på LTU och tog till slut en kandidatexamen i rättsvetenskap 2016. Fast det tog mig åtta år.
När jag väl bestämmer mig för något så gör jag det klart. En tenta gjorde jag om nio gånger. Till slut gick det. Är man envis som jag är orkar man hålla i och lyckas till slut. Går det, så går det, brukar jag tänka. Jag vill alltid pröva och se om det är genomförbart. Sådan är jag.
Jag kanske valde juridiken för att förbättra min egen position i samhället. För oss som har ett funktionshinder är det mycket lagar. Givetvis hoppades jag väl att mitt pluggande skulle leda till ett jobb, men så har det inte blivit. Det har bara blivit arbetspraktik och det känns som om ingen ser min kompetens.
Längden är väl en sak men det gör inte saken lättare att jag är kvinna och har en funktionsnedsättning. Motgången gjorde mig väldigt deppig ett tag.
I dag har jag varit arbetslös i tre år, bor hemma och är inte självständig. Så fokuset för mig är fortfarande att jag måste skaffa mig ett jobb och få en inkomst. Då kan jag gå vidare i livet som alla andra i min ålder.
Under våren har jag fått praktisera på förvaltningsrätten där jag trivdes jättebra. Personalen var åtminstone ärliga och gav mig inga falska förhoppningar som vissa andra arbetsplatser gjort.
Före praktiken var jag dit på en anställningsintervju, men fick inte jobbet. Jag minns speciellt frågan om hur jag löste situationen som kortväxt om jag var någonstans och behövde nå upp. Jag sa att man tager väl vad man haver. Man kan ju ta lagboken och sitta på. Så man kommer högre upp, svarade jag. Den är tjock och bred så den är perfekt. Jag fick faktiskt ett litet leende där.
Den tanken hade de inte tänkt själva.