Klarade kraven på ett år

På Björkskatan i Luleå ligger det gruppboende dit många av de ensamma flyktingbarnen som hamnar i Luleå kommer. Ahmad Payandeh Mohammad är en av ett femtontal unga män i gymnasieåldern som bor här. På ytan ser de ut som de flesta andra unga pojkar i den åldern. En steker korv i köket, en annan lyssnar på musik i sin mp3-spelare. Ahmad är mest ivrig att visa mig sitt rum. Men där slutar också likheterna med oss medelsvenssons, vi som hade nio år på oss att klara svensk gymnasiekompetens. Kantat av krig
I stället har Ahmads väg till NV-programmet som startar den 23 augusti varit kantad av krig, flykt och en arbetssituation som alla svenska fackförbund skulle kalla slavarbete. Ahmad föddes nämligen i konflikternas Afghanistan och bara sex år gammal blev bomberna och övergreppen han såg runt sig för mycket. Han fick chansen att fly till Iran med en granne som hade familj där, och han tog den. - Familjen jag kom till i Iran sydde kläder och jag hjälpte dem, städade och annat som behövde göras. Min granne som jag flydde med kallar jag min bror än i dag, säger Ahmad. De följande tio åren arbetade Ahmad sju dagar i veckan, från sex på morgonen till midnatt. Betalningen var mat och husrum och "ibland lite pengar". Det är viktigt att poängtera att han inte ser sin tid i Iran som svår, inte heller klagar Ahmad över att han aldrig fick chansen att gå i skolan. Ahmad tycker mycket om den familj som gav honom chansen till ett nytt liv. Men någon skolgång fanns det inte plats för. Däremot gick familjens barn i skola, så han hittade sitt eget sätt att ta till sig delar av deras kunskaper.Lärde sig grunderna
- På nätterna lånade jag min brors läxböcker i biologi, matte, språk och läste och läste. Han lärde mig grunderna i att läsa och sen gjorde jag resten själv, jag ville så gärna gå i skolan, berättar han. Efter tio år i Iran bar det av igen som 16-åring. Ahmad och hans "bror" tog sig över gränsen till Turkiet där de gömde sig med en grupp andra illegala flyktingar. Via lastutrymmet på en lastbil reste han genom hela Europa och upp till Sverige. Nu har han uppehållstillstånd i Sverige sedan 2009. Tuff prestation
Kanske än mer anmärkningsvärt än både flykt och läxläsning på egen hand är att efter bara ett läsår vid IVIC-utbildningen i Luleå har han lyckats läsa in hela sin gymnasiekompetens. En prestation som hade varit tuff för vem som helst, utan en bakgrund som ensamkommande flyktingbarn. Jag frågar Lisa Högberg, Ahmads gamla lärare på IVIC, hur hon ser på hans prestation. - En vanlig ensamkommande flykting behöver 5-8 år på sig att klara grundskolan. Att bara lära sig ett nytt språk är tufft på så kort tid, säger hon. Hösten 2011 ökar kraven för gymnasiekompetens. Frågan är kanske vad det betyder för integrationen och vad det betyder för dem som ska komma efter Ahmad? Jag frågar honom i stället hur han ser på sin egen situation, vad han själv drömmer om i framtiden:- Jag är tacksam för det jag har. Jag kan bo i vilket land som helst, mest önskar jag att jag får lugn och ro och inga problem med myndigheterna. Ibland säger jag att jag vill bli läkare men det spelar ingen roll, jag vill bara få det bättre.

Klarade kraven på ett år

Ahmad, 17, flydde kriget i Afghanistan som sexåring och hade inte gått en enda dag i skola innan han kom till Luleå 2008. Nu har han läst in den svenska grundskolan på ett läsår. Ahmads historia är också historien om de krav som nyanlända invandrare möter i det svenska skolsystemet