Mamma Mia! - en film att må bra av

Jodå, ni hörde alldeles rätt - det där var det smattrande skramlet som orsakades när Björn & Benny blev ännu någon miljon (-ard?) rikare. Men inte ska man störas av det. Filmversionen på deras mångåriga musicalsuccé Mamma Mia! har så mycket som talar för sig och är så helt enkelt LJUVLIG, att de egentliga upphovsmännen gärna kan få påfyllning i sina plånböcker. Filmen Mamma Mia! har faktiskt lyckats med det där rätt så svåra: man blir både riktigt glad och mår väldigt bra när man ser den. Handlingen är pinsamt papperstunn men det spelar absolut noll roll. Den unga tjejen Sofia (urgulliga Amanda Seyfried) som bor med sin mamma Donna (Meryl Streep) på en grekisk ö ska gifta sig. Och hon vill att hennes pappa ska föra henne till altaret. Mamman har dock aldrig talat om vem som är Sofias pappa. Men Sofia har tjuvläst mammans gamla dagbok och kommit fram till tre möjliga pappa-kandidater. Sagt och gjort: hon skriver till dem och bjuder in alla tre till bröllopet. Så löser sig väl faderskapsomständigheterna alltid på ett eller annat sätt. Fäderna in spe gestaltas av Stellan Skarsgård, Pierce Brosnan och Colin Firth. Och sedan är det inte så väldigt mycket mera att säga, annat än att detta är en vackert kvinno-
dominerad film och att Abbas musik på ett mycket elegant och följriktigt vis ansluts till handlings-
tråden. Den som man onekligen imponeras mest av är Meryl Streep, som har en stark röst och sjunger så att det slår gnistor, inte minst i The Winner Takes It All. Stellan Skarsgårds sång (och dans!) insatser ska vi nog däremot inte skriva någon uppsats om. Han sjunger som en ordinär skådespelare gör. Han klarar av att bära en ton och... inte mera. Kvinnodominerad, ja. Julie Walters (som många kanske minns från Timmarna med Rita, mot Michael Caine) och Nancy Bladwin, som Donnas gamla ungdomskompisar, klarar galant av att sjunga, dansa och skoja till det. De bär upp en mycket stor del av filmen. En väldigt trovärdig atmosfär skapas på den fina grekiska ön och tyvärr krossas den i slutet av filmen, då skådespelarna dyker upp utklädda till Abba i platåskor och allt. Och sjunger. För fullt. På sitt sätt kul. Och visst bjuder de allesammans stort på sig själva. Men jag hade hellre sett att filmen hade slutat några minuter nnan den gör det. Det hade varit stilfullare.