Den sista februari gör hon sin sista arbetsdag som distriktsbarnmorska. Men hon släpper inte yrkeslivet helt, utan fortsätter att ta cellprov på kvinnor under en tid framöver.
I 43 år har hon varit verksam i sitt yrke. När Lisbeth växte upp hemma i Rosvik på 1950-talet fanns det inte särskilt många alternativ för en kvinna som ville yrkesarbeta. Kvinnliga förebilder var butiksbiträdet, skolläraren och distriktssköterskan. Det blev den sistnämnda som mest inspirerade Lisbeth.
- Det där med att lägga om sår, ge sprutor, det var handfasta grejer. Uniformen, lukten av eter, säger Lisbeth och ler.
Det var sjuksköterska hon skulle bli. När hon som ung elev kom in i en förlossningssal beskriver hon det som att hon fann sitt kall. Där fanns en avdelningsföreståndare, en barnmorska som var i pensionsåldern. Den kvinnan brann verkligen för sitt yrke och Lisbeth blev djupt imponerad.
- Det fanns ingen annan bedövning än lustgas och petidin. Föräldrautbildningar och psykoprofylax fanns inte. Det var så häftigt hur hon fick med sig kvinnorna i detta med att föda, hur hon fick dem att växa i smärta.
Smärta och jubel
Lisbeth fick bland annat till uppgift att massera de blivande mödrarna, följa dem till toaletten och ge dem vatten att dricka. Hon beskriver hur alla sinnen blev påkopplade samtidigt vid förlossningen. Fostervattnets lukt, själva födelsearbetet, starkt, sårbart. Knivskarp smärta och sedan jubel.
- Det var mänskliga känslor, litenhet och storhet i ett. Det var bättre än teater, det var bättre än allt!
Men att arbeta som barnmorska på BB passade inte in i Lisbeths liv just då. Hon fick egna barn, tvillingpojkarna Sebastian och Emanuel. Hennes man jobbade skift. Efter en tid i Kiruna bosatte sig familjen så småningom i Luleå. Det här var i början av 1970-talet och primärvården hade börjat byggas upp i kommunen. Lisbeth erbjöds en tjänst som distriktsbarnmorska på Porsöns vårdcentral.
- Vårdcentralen fanns ännu bara som en ritning när jag fick tjänsten. Det var ju inte distriktsbarnmorska jag hade tänkt arbeta som, jag ville vara med och förlösa.
Men hon upptäckte snart att det var ett jobb hon trivdes med. Hon träffade gravida kvinnor och fick sedan följa deras barn.
Hon fick vara med och bygga upp vårdcentralen från början. Samtidigt såg hon hur bostadsområdet Porsön växte fram, med bostäder, skola och kyrka. Högskolan som sedermera blev universitet tillkom.
- Det var en himla rusch, som ett Klondyke där ute.
Under sitt långa yrkesliv har hon varit med om stora förändringar, nya behandlingsmetoder och rekommendationer. 1975 kom abortlagstiftningen som tillåter en gravid kvinna att själv besluta om hon vill avbryta en graviditet före 18:e veckan.
- När vi barnmorskor fick förskrivningsrätt för p-piller blev det en ny gren i vårt arbete. Sedan kom spiralen och då blev det vår uppgift att sätta in spiraler.
Hon är mycket glad över den utveckling av vården som har inneburit att sjukdomar som förr var vanliga numera i princip är utrotade. Hon nämner exempelvis äggledarinflammation, en vanlig komplikation av obehandlad klamydia. Äggledarinflammation kan i sin tur orsaka utomkvedshavandeskap, när det befruktade ägget fastnar på väg till livmodern. Tack vare de tester som görs är det i dag ovanligt att någon går med obehandlad klamydia längre än ett halvår, enligt Lisbeth.
Gigantiskt arbete
Hon konstaterar också att sjukvården har gjort ett gigantiskt arbete med alla barnvaccineringar.
- När mina barn var små fanns det påssjuka, röda hund, mässling och struplocksinflammation. Numera drabbas ingen av påssjuka, mässling eller röda hund i Sverige. Under 1970-talet var vi dörädda att gravida kvinnor skulle få röda hund. Kikhostan är också borta. Och nu får jag vara med om att vaccinera unga flickor mot livmoderhalscancer.
Sedan två år tillbaka arbetar Lisbeth på den privata vårdcentralen Hermelinen. Hon tycker inte att skillnaden är så stor mellan en privat och en offentlig arbetsgivare. Hon är glad att hon har fått möjlighet att prova på bådadera. Och tacksam över att hennes nya arbetsgivare vågade satsa på vad hon själv beskriver "som en gammal människa" i uppbyggnadsskedet av vårdcentralen Hermelinen.
- Och detta i vår tid, när ungdomen lovprisas hela tiden.
Det är säkerligen få som kan mäta sig med Lisbeth när det gäller rutin och erfarenhet.
Kulturen förändrad
Genom åren har hon sett hur primärvården har förändrats, inte minst när det gäller kulturen på arbetsplatsen.
- I början stod sjuksköterskor och läkare mycket långt ifrån varandra, vi var väsensskilda. Visst var det hierarkiskt, o ja! Det var ju så. I dag arbetar vi tillsammans som en grupp och utbyter kunskap. Vi respekterar varandra på ett annat sätt.
Hon har mött generationer av blivande och nyblivna mödrar, ibland till och med barnbarnen till de kvinnor hon hade hand om i början av sitt yrkesliv. Hon konstaterar att även mödravården och synen på gravida har förändrats mycket under de dryga 40 år hon har varit verksam. Det mesta är till det bättre, men samtidigt har gravida kvinnor större krav på sig i dag.
- Vi ska inte inbilla oss att en graviditet inte tar på krafterna. Men dagens kvinnor får inte sitta och villa, de ska prestera. I dag blir nästan inga gravida sjukskrivna och inte vill man börja ta ut föräldrapenningen innan barnet är fött.
Lisbeth anser att reglerna är bättre i Finland, där så kallad moderskapspenning betalas ut en månad innan beräknat förlossningsdatum.
- Det är en ny generation som ska komma till världen. Det är inte snutet ur näsan. Jag tycker att vi ska värdera kvinnan högre.
Gravida mer hälsosamma
Dagens gravida kvinnor tar i allmänhet bättre hand om sig själva i dag jämfört med förr. Hälsoriskerna för barnet när det exempelvis gäller rökning och alkohol är välkända och de flesta är också medvetna om vikten av att äta bra mat och motionera. Lisbeth gläds åt att de flesta föräldrar i dag ser detta med att skaffa barn som ett gemensamt projekt. När hon började arbeta i slutet av 1960-talet hade papporna precis fått tillträde till förlossningssalarna.
- Det är så roligt att se glädjen hos blivande föräldrar över att få bygga en familj tillsammans. Föräldrarna i dag är ofta äldre, förr räknades man som gammal om man födde barn vid 25. I dag är 30 år medelåldern för kvinnor och 34 för män.
Fördelarna med att skaffa barn senare i livet är många, menar Lisbeth.
- De har levt ett tag och vet vilka de är. De har hunnit bo ihop innan. Äldre föräldrar känner större trygghet i sig själva. Framförallt är de redo att sätta sitt eget i bakgrunden. Men man kan vara en lika duktig förälder vid 20. Känner du i ditt hjärta att du vill ha barn och är beredd på nattvak och att sätta sig själv i bakgrunden är det ingen skillnad om du är 20 eller 40 när du skaffar barn.
Lisbeth var också den som gick i bräschen för att Porsöns vårdcentral skulle bli den första hbt-certifierade vårdcentralen norr om Uppsala. Hbt är en förkortning för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Begreppet har utvidgats till hbtq, där q är en förkortning för queer.
- Jag såg detta med certifiering i Vårdförbundets tidning och sade till chefen att det här vore väl något? Vi som finns här på Porsön med universitetet och människor från hela världen.
Det blev grönt ljus från ledningen och fler vårdcentraler har enligt Lisbeth tagit till sig arbetssättet.
- Vi kan inte hålla på och tro att allt ska vara på ett visst sätt med mamma, pappa och barn. Det finns styvfamiljer, ensamfamiljer, enkönade relationer och tvåkönade relationer - ja allt!
Synen annorlunda
Kuriren får vara med när Lisbeth träffar blivande mamman Sanna Bergström, en av de sista gravida kvinnor hon har hand om under sin karriär. Hon lyssnar på fostrets hjärtljud och känner på magen. Sanna hade vid det tillfället ungefär sex veckor kvar av sin graviditet.
- Förr klädde sig gravida kvinnor i tält, magen skulle inte synas. I dag visar kvinnorna gärna magen, säger Lisbeth.
Förhållandet till kvinnokroppen är också ett annat numera. För ett antal år sedan genomfördes gynekologiska underökningar med ett skynke över nedre delen av kroppen.
- Nu klär man av sig och kliver upp i stolen, på sin höjd drar man ned t-shirten lite. Kvinnor får lära sig hur man känner på sina spiraltrådar. Och livmodertappen vet alla vart den är.
Synen på amning är också något som har varierat genom årens lopp. På 1960-talet ansågs det att det inte var så noga med amningen, tillägg fanns ju och skulle vara lika bra. Det fanns uppfattningar om att barnen skulle matas var fjärde timme, även om de skrek och ville ha mat med tätare mellanrum. På 1980-talet blev amningen något som Lisbeth beskriver som ett "evangelium". Alla skulle amma, alla kunde, hette det.
- Nu är vi inne på 2010-talet och de allra flesta mammor vill amma, men de vill också kunna ge flaskan. Pappan ska kunna vara med och mata, mammorna vill kunna gå och träna och träffa vänner ibland. Det är så samhället ser ut och det får vi förhålla oss till. Mitt huvuduppdrag är att låta människor välja själva.
Lisbeth liknar sitt yrke vid en trädgårdsmästares.
- Jag ska vattna plantan, ge patienten valmöjligheter. Visst vill jag gå med sekatören ibland när jag tycker att jag sitter inne med andra sanningar som är bättre. Men jag får aldrig underskatta människorna, de vet vad som är bra för dem.
Sover sött
Sara Thelin har också ett inbokat besök hos Lisbeth. Med sig har hon lille Felix, i skrivandets stund tre veckor gammal. Han sover sött genom nästan hela besöket och vaknar bara till lite när han blir avklädd för vägning och mätning.
- Se hur Felix vilar på sin mammas arm. Det är trygghet. Se bara hur Sara ser på sitt barn, hur kärleken flödar. Det är så fint att se, säger Lisbeth.
Hon tänker inte särskilt mycket på att hon snart ska lägga sitt långa yrkesliv bakom sig.
- Vid 55 tänkte jag, hur ska jag orka tio år till? Nu när jag är här tycker jag inte att jag känner mig äldre. Men jag har bestämt mig för att lämna över.
Hon har tänkt ägna tid åt sin trädgård och åt handarbete. Läsning, långa promenader och skidåkning på vintern lockar också.
- Efter 43 år är jag värd att gå i pension. Jag vet inte hur länge jag får vara frisk och hur morgondagen ser ut.
Det hon kommer att bära med sig är alla människor hon mött under årens lopp och all kunskap hon har fått genom att möta sina patienter. Hon känner tacksamhet gentemot dem för att de, som hon säger "har stått ut med mig under årens lopp".
- Ibland har jag tänkt, behövs jag verkligen? Men då kommer jag till jobbet och ser att jag kan hjälpa, jag får höra historier om glädje och sorg. Jag har aldrig kommit hem från jobbet och känt mig tom och glädjelös. De flesta dagar har jag känt "jippie!". Det är inte förunnat många.
På frågan om vad hon skulle vilja se för förändring när det gäller mödravården kommer svaret snabbt.
- Alla gravida kvinnor borde få föräldrapenning utbetald från och med vecka 36 i graviditeten. Jag skulle vilja att man sade till dem, nu får du gå hem. Reda ditt bo och vara gravid. Det skulle jag önska.