Abolfazl Rahimi kom till Sverige 13 november 2015. Han hade flytt med sin mamma och sina syskon från Afghanistan till Iran för åtta år sedan, efter att talibanerna dödade hans pappa.
Eftersom de levde som papperslösa utan rättigheter i Iran bestämde hans mamma sig för att skicka sin son till Europa.
Han fick flytta till ett boende för ensamkommande och gå Språkintroduktion på gymnasiet.
Precis som för merparten av de ensamkommande drog asylutredningen ut drog ut på tiden. 18-årsdagen närmade sig och efter det bedöms man inte längre som ett barn utan som en vuxen, samtidigt som möjligheterna till uppehållstillstånd minskar drastiskt.
I början av september i år, nästan två år efter ankomsten till Sverige, fick Abolfazl Rahimi tid för intervju hos Migrationsverket.
Allt gick bra, men när han och advokaten gick igenom protokollet några veckor senare fick han beskedet att Migrationsverket ville att han skulle göra en medicinsk åldersbedömning.
– Jag var inte orolig för åldersbedömningen. Men då hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så här, säger han.
Hans gode man upplyste honom om att det inte fanns någon röntgentid att få den närmsta tiden. Inte förrän i måndags, samma dag som han fyllde 18 år, fick Abolfazl Rahimi komma på knäledsundersökningen i magnetkamerabussen utanför Sunderby sjukhus.
Något födelsedagsfirande blev det inte den dagen.
– Min gode man mötte mig i Sunderbyn på morgonen, men han sa inte ens grattis, berättar han sorgset.
Nu väntar han på tandröntgen.
– Migrationsverket säger att jag måste göra tandröntgen också för att de ska kunna fatta beslut, men jag har inte fått någon tid än.
Han inser själv att han inte längre har någon större chans till uppehållstillstånd.
– Jag mår inte så bra, för jag har väntat så länge. Det känns hopplöst, jag funderar mycket och när jag är ensam gråter jag.
Han har flera kompisar som är i exakt samma situation.
Eftersom han är vuxen ska han flytta ut från sitt boende till en av barackerna på Bergviken.
– Jag vet inte om det blir ikväll eller imorgon som jag ska flytta.
Han har inte helt gett upp, utan önskar fortfarande att han ska få stanna i Sverige.
– Jag hoppas få höra något bra från Migrationsverket. Det handlar inte bara om mig. Jag vill göra min familj glad. Min mamma och mina syskon.