Så kom då Luleå tingsrätts kortfattade beslut i skuldfrågan i mål B 1300-13 (styckmordet i Boden). Rätten ansåg – precis som jag förutsett – att övertygande bevisning förebragts om att den tilltalade 22-åringen begått mordet på Vatchareeya Bangsuan. I beslutet får vi inte veta något alls om vilka överväganden tingsrätten gjort som lett fram till deras övertygelse. En utförlig redogörelse härom kommer naturligtvis att redovisas men först i domskälen när dom i målet meddelas. Alla får således ge sig till tåls rörande de närmare detaljerna i domstolens bevisvärdering.
Innan dom meddelas ska den tilltalade som häktad genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Det har tingsrätten också beslutat om. Genom den undersökningen förutsätts klarhet bringas huruvida 22-åringen begått gärningen under påverkan av allvarlig psykisk störning och om det därför finns hinder mot att döma honom till fängelse. Vidare syftar den rättspsykiatriska undersökningen till att klarlägga om det finns förutsättningar att lämna över honom till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Nu har endast skuldfrågan prövats. Eftersom den tilltalade förnekat brott krävs det att rätten finner övertygande bevisning föreligga för att kunna förordna om rättspsykiatrisk undersökning. Det går inte att avgöra vilken påföljden ska bli förrän en stor och omfattande utredning genomförts av 22-åringens psykiska status. Redan genom den mindre omfattande undersökning som redan har genomförts (en s k §7-undersökning) befanns skäl föreligga för en stor undersökning. Det känns högst rimligt också från min amatörbedömningssynpunkt med tanke på arten av och omständigheterna kring gärningen.
I praktiken finns det två möjliga påföljder för 22-åringen beroende på utfallet av den rättspsykiatriska undersökningen. Antingen blir det livstids fängelse eller bestäms påföljden till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning om tingsrätten finner att den tilltalade begått gärningen under påverkan av allvarlig psykisk störning och om det i övrigt finns förutsättningar för den rättspsykiatriska vården med särskild utskrivningsprövning.
Att jag säkert kan säga att det i händelse av fängelsealternativet inte finns utrymme för annat än livstid som straff beror på allvaret i brottet. Ett långt, utdraget lidande för den mördade Vatchareeya, en synnerligen för de anhöriga allvarlig och plågsam skändning av kroppen samt kroppsdelar (offrets händer) som inte återfunnits och kunnat tas om hand på ett värdigt sätt. Alla kvarlevorna efter mordoffret kommer alltså sannolikt aldrig att kunna gravsättas.
Oberoende av påföljdsval kommer den tilltalade att få en tidsobestämd påföljd som i praktiken kommer att bli extremt långvarig enligt min mening. 22-åringen och hans anhöriga kommer inte att veta om han ens någonsin tillåts återfå friheten.
För Vatchareeyas anhöriga och också för den tilltalades skulle tingsrättens ställningstagande i skuldfrågan möjligen kunna tänkas fungera som ett avstamp för att bearbeta sorgen i anledning av det inträffade och söka gå vidare i livet. Men de inser att målet tar slut först i hovrätten. Det blir nämligen ingen fortsättning i Högsta domstolen.