Skrivningen i lagen har inte ändrats. Det finns inga nya politiska beslut. Och hennes liv och förutsättningar ser likadana ut nu som då. Ändå bedömer socialförvaltningen i Luleå kommun att behovet av den kontaktperson, som hon har haft i tolv år, har upphört.
Annika Larsson, 44 år, har Down´s syndrom och ett medfött hjärtfel. Hon orkar inte med tunga och stressiga aktiviteter och ibland behöver hon syrgas. Hon bor i en gruppbostad på Regnvägen i Luleå.
År 2001 fick Annika Larsson en kontaktperson, anställd av kommunen. En dag i veckan tog kontaktpersonen med sig Annika ut på aktiviteter, allt utifrån Annikas egna intressen och behov.
– Vi hittade på saker tillsammans. Vi fikade, handlade kläder, DVD-filmer och blommor. Glass ibland. Jag tyckte mycket om henne.
Att göra sådant på egen hand klarar hon inte. Hon kan inte åka någonstans ensam, både beroende på hjärtfelet, som gör att hon ibland plötsligt behöver syrgas, och på sitt funktionshinder.
Hon kunde också ringa till kontaktperson bara för att prata.
– Annika såg på henne som sin kompis. En person hon kunde anförtro sig åt. Som inte var personal och inte förälder, berättar pappa Bert Larsson.
Förra året prövade kommunen Annikas fall på nytt. I beslutet redovisas det vilka sociala kontakter Annika har i sin vardag: Tre dagar i veckan går hon på en dagverksamhet. På fredagarna deltar hon i Processorkestern. Hon äter middag tillsammans med de andra i gruppboendet och ibland går de tillsammans till fritidsgården. Det händer också att de går på bio och ett par gånger per år på FUB-dans. Därutöver har hon kontakt med sina föräldrar. Enligt kommunen är detta nog för Annikas behov.
Föräldrarna Birgitta och Bert Larsson har svårt att förklara för sin dotter varför hon inte får träffa "sin kompis" längre.
– Ingenting i hennes liv är förändrat sedan hon fick kontaktpersonen beviljad. I beslutet står det heller ingenting om varför behovet som fanns då, inte finns nu längre, säger Bert Larsson.
Han betonar att det inte är något fel på personalen i gruppboendet, tvärtom. Men de har fullt upp med de dagliga sysslorna och har svårt att hinna med några individuella aktiviteter.
Nyligen tog han kontakt med socialnämnden för att fråga om det låg något politiskt beslut bakom. Det gjorde det inte.
– Det värsta är om det är en så kallad "tyst accept", som vi kallade det i entreprenörsbranschen där jag jobbade. Utåt ger man skenet av att ingenting är förändrat och så låter man det bara fortgå, trots att man känner till det.
Bert och Birgitta Larsson bestämde sig för att överklaga till förvaltningsrätten. Men det blev en besvikelse. Rätten avslog överklagan med hänvisning till vad kommunen sagt och nu orkar de inte driva frågan vidare.
Mest är de oroliga för vad som ska hända med Annika när de inte kan hjälpa henne längre. De är båda en bra bit över 70 år och hälsan sviktar.
– Jag är rädd för att det här bara är början. Det känns nästan tragikomiskt alltihop. Att man har börjat jaga pengar bland dem som är sämst rustade att göra motstånd i samhället, säger Bert Larsson.
Men Annika själv har inte gett upp hoppet.
– Jag hoppas jag får en ny kontaktperson. Då blir jag glad, säger hon och hela ansiktet lyser upp.
Ulrika Vallgårda