Åsa har valt att ställa sig på de fattigas sida

27 år senare bollar hon miljoner per år i bistånd som Sida-chef i världens fattigaste land. Men samtidigt har hon fått offra en hel del på vägen.När vi rullar upp på infarten sitter redan Åsa Palmgren, 52, och väntar i den lilla trädgården på Björkskatan i Luleå. Där har systern Anna-Lena sitt radhus, med norrbottenssolen i ansiktet och lugnet som sällskap. Jag förstår att detta måste vara ganska långt i från vardag för någon som jobbar åt organisationen Sida i Kongo. Ofta benämnt som världens fattigaste land och lika ofta som ett av världens farligaste. Åsas hem finns alltså i staden Kinshasa med nio miljoner invånare och ligger mitt i den ondska och hopplöshet vi andra bara ser flimra förbi på tv-nyheterna. Med krigsherrar, en regering som rånar sina egna och år av krig - men också enorma naturtillgångar någonstans i mitten. Rikedomarna i landet i form av mineraler och världens näst största regnskog är också en anledning till de otaliga konflikterna. Efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994 kom det också in runt en miljon flyktingar i landet, med än mer fattigdom och utanförskap att hantera för ett land som fortfarande saknar en fungerande regering, rättsinstans och polis. - Problematiken i Kongo är svår, ibland får rwandierna som flydde över gränsen skulden för de massvåldtäkter på kvinnor vi ser. Men sanningen är att Kongos armé inte är bättre. FN:s statistik visar att de står för nära hälften av övergreppen, berättar Åsa. Våldtäkt som vapen
De flesta av er känner säkert också till rapporteringen från krigsområdena, där både rebellstyrkor och militär använder våldtäkt som ett vapen i krigsföringen. Senast i veckan visade SVT:s Uppdrag Granskning ett inslag från ett sjukhus i Kinshasa, där en 13-årig kvinna blivit våldtagen av tre soldater. Efter att de dödat hennes familj och skurit henne med kniv i vaginan. - Runt 4.000-5.000 kvinnor per år blir våldtagna. Problemet för de här kvinnorna är att de också kan bli utstötta av sin egen familj efter våldtäkten, då de dragit skam över familjen. En sak vi på Sida bland annat stött är att kunna ge de här kvinnorna en liten plätt jord så de sen kan försörja sig. Ofta har familjerna lättare att ta tillbaka kvinnorna om de har något att erbjuda, säger Åsa. I tre år har Åsa levt och arbetat i Kinshasa. Privat hyr hon en lägenhet i ett av de tryggare områdena. Hon säger att hon inte känner sig rädd, i alla fall inte på dagen. På kvällen beger sig dock Åsa ogärna ut ensam. Hon delar bostadsområde med en rad andra FN-arbetare och hjälporganisationer. - Vi har beväpnade vakter och inhägnat område där vi bor, det måste man. Jag jobbar hela dagen och sedan är det mest hemmaliv. Det är klart att man får ett ganska restriktivt liv, man blir lite isolerad. Jag har jobbat tre år i Kongo och gränsen för vad man orkar brukar gå vid max tre till fem år. Det händer saker varje vecka, naturkatastrofer, krig, fattigdom. Allt är så intensivt. Jag har bestämt mig för att åka hem nu i augusti, berättar hon.Vad har du fått offra för det du gör?- Jag har ingen familj. Så har det blivit för mig. Det kanske inte är så lätt att hitta någon som vill följa med till Afrika och spela andrafiolen. Vad motiverar dig då?- Ibland har jag frågat mig det, men jag vet att mitt val var rätt det då jag gjorde det. Och jag ångrar det inte. Det kan vara jobbigt att bryta upp och packa, att lämna vänner och relationer med människor man träffat. Men den här världen jag jobbar i är liten, så många av dem träffar jag säkert igen men på andra platser.

Åsa har valt att ställa sig på de fattigas sida

Luleåfödda Åsa Palmgren bestämde sig redan som 25-åring för att lämna Sverige och hjälpa andra.