Jag vet inte hur många gånger han lovat att vi just läst hans sista bok och därvidlag visat sig fullständigt opålitlig eftersom han fortsatt att trofast leverera.
Men skrivandet och livet är allvarliga saker, överger man det förra tappar det senare färg och mening. Och så blir det, vardagarna smakar aska, arbetsrummet är fortfarande trivsamt men föder inga berättelser, minnena finns men talar inte längre, författaren har kommit in i det där tillståndet när det oskrivna inte längre kräver att bli skrivet. Visst känner han till Sandemoses ord, den välkända passagen om konstnären som inte kan måla längre, ansiktet av hans nyss döda hustru kommer framför honom hela tiden och Sandemose svarar – måla det ansiktet då! Men det hjälper inte, ansiktet vill inte bli beskrivet.
Här finns, som ni alla förstår, en vacker självmotsägelse. Eftersom Kallifatides de facto beskriver allt detta, han skriver faktiskt, han skildrar vägen innan han kommer fram till ansiktet, som säger åt honom: skriv.
Alltså har det blivit ännu en vackert vemodig och eftertänksam volym om alla dessa stora teman som burit hans författarskap i årtionden, emigrationen, det grekiska och det svenska, det mänskliga och det stort demokratiska. En sak bekommer honom illa, minnet av debatten om yttrandefriheten där han gick in med en ovarsam uppriktighet bara genom att peka på arrogansen när yttrandefriheten främst måste användas för att håna religiösa symboler och religiös känsla, typ Mohammed som rondellhund. I den gränslösa frihetens tidsålder görs sådant inte ostraffat, där är rätten att skända viktigare än plikten att åstadkomma något gemensamt. Men med Charlie Hebdo-massakern i fonden var det en omöjlig debatt.
Hur går det då, vad kan skaffa skrivlusten åter? Det är alldeles för vackert att avslöja och just så uppbyggligt som endast denne vår Kallifatides kan formulera det. Men så mycket kan sägas att det handlar om nödvändigheten att tala sitt språk än en gång och att just därför vända åter till sin hemby för en tid.