När Norrbotten NEO på måndagskvällen framförde Peter Maxwell Davies ”Eight Songs for a Mad King” i Kulturens hus lilla sal i Luleå, var barytonsångaren Olle Persson fullt ut den galne kungen George III. Det enda jag lyckades skriva i mitt block var ordet ”oj”!
Det refererade direkt till styckets våldsamma inledning, men sångarens intensivt övertygande gestaltning såväl vokalt som sceniskt gjorde alla vidare anteckningar omöjliga under 30 minuter av andlös fascination. Olle Persson har gjort rollen ett femtiotal gånger och finns med på en lista över de mycket få sångare som klarar av partiet; han inspirerades till att studera in ”sångerna” (det är en miniopera för en röst och ensemble med just NEOs instrumentbesättning, minus violan) efter att ha hört Mikael Samuelsson framföra partiet 1988. Maxwell Davies ”Eight Songs” uruppfördes 1969 i London. Det spänner över osannolika fem oktaver och sjungs på både inandning och utandning, med ett ständigt kontrollerat uttryck – där galenskapen nog får sägas dominera. Den arme kungen försöker lära sina burfåglar att sjunga melodierna i en mekanisk speldosa, men för att kunna uppfatta vilket instrument som styr melodin, måste man nog få höra stycket flera gånger. Detsamma gäller naturligtvis den engelska texten, vilken lär innehålla många av kungens egna ord. (En textmaskin med översättning hade kunnat vara värdefull, men samtidigt distraherat.) Citat från Händels Messias lyckades dock undertecknad uppfatta, Comfort ye – trösten eder!
Denna sjunde sång med Händelcitatet är också verkets dramatiska klimax. Kungen överväldigas av medvetenheten om ondskan och från violinisten, som han fört dialog med, tar han plötsligt instrumentet – och slår sönder det! I den sista sången blir kungen medveten om sin egen död och lämnar scenen tjutande, ja verkligen tjutande, ylande, ackompanjerad av en bastrumma som följer honom.
Lång tystnad. Stående ovationer. Föreställningen fortsätter till Stockholm, Grünewaldsalen i Konserthuset 26/10, och Helsingborg, Dunkers Kulturhus 28/10. Måtte en större publik där hitta till denna magiska konsert!
Före paus och kvällens absoluta höjdpunkt framfördes verk av ”de uppmärksammade tonsättarna” (programmets enda upplysning!) Rebecca Saunders, född 1967, Jonathan Harvey (1939-2012) och Helen Grime, född 1981. Grimes stycke ”The Brook Sings Loud” var stundtals vackert med solon i fiol och cello, Harveys ”The Riot” (tumult, oväsen) svarade väl mot titeln och Saunders inledande ”The Under-Side of Green” motiverade väl scenens gröna ljussättning, men hamnar för mig tyvärr inom NEO-kategorin ”onödiga och plågsamma ljudförsök”; det avslutas med att klaviaturlocket smälls igen …