Det gällde att hålla på sig som 20-årig servitris i Luleå i början av 1940-talet. Den erfarenheten gjorde Siri, Ulf Erikssons mor, som skrev dagbok sporadiskt under de här åren.
Servitrisjobbet på Lindqvist konditori, Linkans, var moderns första arbete sedan hon lämnat det barnrika diversearbetarhemmet i Åträsk. I ryggen hade hon sexårig folkskola och en sommarkurs på Grans lanthushållsskola i Öjebyn.
I dagboken beskriver Siri en söndagskväll, den 28 november 1941.
”Jag började arbeta klockan 3 och min utskickskväll var det också, vilken jag emotsåg med glädje. Klockan halv nio blev det utskick till seminariet, närmare bestämt till furirrummet och inget märkvärdigt hände då. Men klockan tio blev det utskick till furir H, vaktrummet, å då visste jag inte var det var”, skriver den unga Siri.
Hon berättar vidare att hon tog med sig Vanja som skulle stå utanför och vänta.
”Jag bad Vanja följa med mig vilket hon också gjorde. Jag hade tidigare på kvällen tagit ett par Bromyltabletter för att kunna vara riktigt lugn, vilket jag också var, så lugn som en kossa. Ja då vi var framme på seminariet började jag söka efter vaktrummet. Vanja stod utanför och väntade. Jag sökte och sökte men utan resultat. Då kom det en furir som jag passade på att fråga var vaktrummet var. Han visade vilken ingång jag skulle gå där i gymnastikhuset. Men då var det mörkt i den ingång jag skulle gå å då sa han: Det är nog bäst jag följer med och visar vägen åt fröken.”
Furiren P, följeslagaren, hade inte beställt kaffekorgen. Det var istället en furir H.
”Ja, så gick vi in i vaktrummet, men där sa de att utskicket skulle till det andra rummet. De bad min följeslagare följa mig dit. Vi tågade iväg genom hela gymnastiksalen å där var alldeles mörkt.
Äntligen var vi framme och jag skulle få betalt. Jag skulle ge tillbaks på en femma men jag hade bara två kronor. Femman var furir H:s enda pengar så jag fick inte ta den, och inte ville jag betala hans kaffe. Jag började förklara för H. hur vi kunde göra, att om jag lämnade honom två kronor så skulle han få hämta resten på affären. Men det förstod ej den dumskallen. Han ville ha reda på vad jag hette så han skulle kunna fråga efter pengarna.
Under tiden hade min följeslagare (furir P) tittat efter hur många kaffe det var i korgen, så tittade han på mej å skrattade. Å jag å min sida kunde inte låta bli att le tillbaka.”
Det kanske inte var så listigt, för furir P fick andra tankar i huvudet.
”Vi skulle gå en annan utgång för att det skulle vara närmare, å alldeles mörkt var det där också. Han stannade bakom dörren å så frågade han: Vad ska fröken göra sedan i kväll? Men fröken kanske inte är ledig än.
– Jag jobbar till halv tolv i kväll och sen går jag hem och lägger mig, för vi börjar så tidigt i morron.
– Hur tidigt börjar ni?
– Ja, klockan sju på morron, svara jag.
– Jag tänkte att fröken skulle ha velat göra mig sällskap i kväll, sade han.
Och innan jag visste ordet av hade han omfamnat mej med ett järnhårt grepp. Jag blev så förskräckt att jag sa inte ett ord på en minut. Men så vred jag mig loss och sa:
– Är ni riktigt klok! Nu måste jag gå för jag har en kamrat som väntar här ute.”
Furiren framhärdade dock och Siri skulle återigen gå igenom en mörk sal för att nå en dörr.
”Han höll återigen på att fånga mig i sina armar och då sade han: Väntar hon också på er.
Så tog jag i dörren, men den var låst så att vi måste gå samma väg tillbaka. Men då var jag nästan rädd att gå efter honom.
– Det här var ganska tillkrånglat, sa jag.
– Tycker fröken det? sa han.
Furir P:s förförelseförsök blev alltså fruktlöst.
Siri berättar vidare:
”Han gick före och verkade som en skamlig hund. Jag tror öronen slokade på honom, men det var ju så mörkt att jag kunde inte kontrollera det. Så öppnade han sista dörren, då passade jag på att tacka för den goda vägledningen och så gick jag. Men han stod i dörren och tittade efter oss. Vanja hade troget väntat där ute trots att jag varit därinne en halv timme.”
Text:
Sammanställning: