Sedan den första april 2016 finns en lag som ger ensamstående kvinnor samma rätt till provrörsbefruktning som gifta par, registrerade partner eller sambor. Den blev dock tandlös i väntan på regionala och nationella riktlinjer.
I nästa vecka spikas regelverket för Norrbotten i samband med landstingsstyrelsens möte i Luleå.
Läs mer: Trots ny lag - barnlösa kvinnor får vänta
Det nya regelverket föreslås träda i kraft den första januari 2017, även om finansieringen fortfarande är oklar. Vårdavgiften för patienten har exempelvis inte fastställts.
Den assisterade befruktningen i landstingets regi kommer endast att erbjudas ensamstående kvinnor som sedan tidigare inte är vårdnadshavare av ett barn.
Kvinnan måste innan befruktningen genomgå en utredning som ska beakta hennes medicinska, psykologiska och social förhållande.
– Utredningarna kommer att ske på alla våra mottagningar i Norrbotten, men behandlingarna kommer – precis som övrig assisterad befruktning – inte att ske i länet utan kvinnorna kommer att remitteras till IVF-kliniken i Umeå, förklarar Anna Pohjanen, länschef för obstetrik/gynekologi.
Behandlingen måste starta innan kvinnan fyllt 40 år. Den kommer inte att erbjudas till kvinnor under 25 år.
Som mest kan tre behandlingar med ägguttag genomföras.
Uppskattningsvis beräknas 60 personer i Norrbotten att kunna genomgå behandlingen varje år. Enligt länschef Anna Pohjanen är det i dag omöjligt att bedöma om målsättningen är realistisk.
Befruktningarna bedöms inte komma igång förrän 2018. En orsak uppges vara bristen på donerade spermier.
Enligt rekommendationerna från Sveriges kommuner & landsting (SKL) bör mannen vara yngre än 46 år, frisk och ska ha genomgått en psykologisk bedömning. En donator kan medverka till barn i maximalt sex familjer.
Den assisterade befruktningen beräknas att kosta Norrbottens läns landsting 700 000 kronor under det första året. Efter att provrörsbefruktningen kommit igång 2018 bedöms kostnaderna stiga till 5,3 miljoner kronor per år.
– Det finns som jag ser det två problem. Det ena handlar om finansieringen. Den ökade kostnaden kan vi inte hantera med mindre än att vi får motsvarande resurstillskott. Sedan handlar det om jämlikhetsproblem som uppstår då samhället inte gör någonting alls för att hjälpa ofrivilligt barnlösa ensamstående män och samkönade manliga par, men den jämlikhetsfrågan är kanske snarare en fråga för lagstiftarna, säger Anna Pohjanen.