Bio: Lyteskomisk samhällskritik
 Credot i Roy Anderssons nya film (för övrigt nominerad som Sveriges bidrag till kampen om en Oscar, vilket dock inte är samma sak som att den nödvändigtvis kommer att bli uttagen som en av de filmer som slutligen konkurrerar med varandra; en jury bestämmer) kan uttryckas som så: "Livet är hårt - och sedan dör du". Vilket dock inte hindrar att man kan hinna ha en del absurdistiskt skoj under resans gång. Du levande (filmad med buttert uttrycksfull och i stort sett orörlig kamera, ett utpräglat Roy Andersson-tecken) består av ett 50-tal separata sekvenser, som ibland inte har någonting med varandra att göra och vid andra tillfällen (kanske) har det. Inför vissa av dem överväger man starkt att resa sig upp och lämna biosalongen samt söka upp en lämplig plats att diskret och oceremoniellt ta livet av sig. Det är DDR-dystert och försett med en estetik som pekar rakt ner i kistan. Några valium rekommenderas som en lämplig förberedelse för den här filmen. Inför andra av sekvenserna drabbas man av hjälplöst hysteriska skrattanfall. Och det är nog faktiskt den senare sorten som utgör majoritet och dominerar. Man känner igen en hel del i det som Roy Andersson så frustande dystopiskt tuggar tag i. Gråmelerade och krampaktiga miljöer och människor (ingen av dem utbildade skådespelare men Roy Andersson: det finns faktiskt realistiska orsaker till att de allra flesta regissörer vanligtvis väljer att använda sig av sådana) som sitter, ligger eller möjligtvis vandrar omkring i dessa miljöer. De känns igen från Roy Anderssons hundratals reklamfilmer. Samt från hans förra spelfilm, den för sju år sedan förekommande Sånger från andra våningen. Som har seriösa möjligheter att vara den allra mest pretentiösa struntfilm som jag tappert har tagit mig igenom. Roy Andersson godkänner totalkonsekvent nog aldrig några "normala" eller ens vagt attraktiva människor i sina filmer. Det ska vara aparta, gärna fula, groteska och frånstötande sådana. Och så deprimerande. Så mycket som möjligt. Ändå blir det här och var roligt, i den här filmen. Det finns här en lekfullt galen humor, som får mig att jämföra med vad de tjeckiska regissörerna Milos Forman och Jiri Menzel åstadkom för några decennier sedan (Det brinner min sköna, När seklet var kort). Ompabompamusik framförd på mässingsinstrument förekommer mycket ofta. I en scen sitter en blott alltför voluminös kvinna på en parkbänk och beklagar sig högljutt över att ingen förstår henne, INGEN ALLS! Hennes pojkvän, fult och frikostigt tatuerad och ungefär lika munter som en framgångsrik entreprenör inom suicidalbranschen, försöker trösta henne med att "men i går var det väl bra, visst?". - DÅ JA! drämmer kvinnan till med och avvisar därefter ampert både pojkvännen och vidhängande ömkansvärd liten hund (som hon själv är den formella ägaren av!) Bakom ett träd avvaktar en försiktig liten man som kan tänkas ha en framtid inom blottar eller smygfluktargenren. Ett relativt typiskt avsnitt ur Roy Andersson-landet. Det finns flera: en stunds sällsam sex, mellan en plågsamt magerlagd man som entonigt tjatar om sina bankfonder och en frodig kvinna (iförd pickelhuva!), som vällustigt stönande rider honom. Också: en helt skruvat bisarr rättegångsscen (där en elektrisk stol samt en man som ryckt bort en duk från ett bord belamrat med värdefullt porslin - "över 200 år gammalt, det var min mormorsmors") samt min personliga favorit: den unga tjejen som drömmer om att gifta sig med gitarristen Micke Larsson och i drömmen gör just det. Samt åker i väg på bröllopsresa - med hela hyreshuset. Du levande kan försöka summeras som lyteskomik mixat med samhällskritiska funderingar. Garanterat är att något liknande inte förekommer på repertoaren. Och inte alls kommer att göra det heller. På väldigt länge. Men då får man helt enkelt också räkna med att det häftiga blandas upp med osorterade tankar och diverse överflödigt lappri av stillastående slag. Men, som någon tänkare uttryckte det: Det får man faktiskt ta.
Så jobbar vi med nyheter