Han är en mästare på att fånga på publiken och hålla kvar den i sitt grepp. Föreställningen startar klockan 19 och slutar 21.45 med paus i mitten. Det är den längsta monolog jag någonsin har hört. Det enda som bryter av är hans egen diktläsning och några toner musik från högtalarna som ackompanjerar dikterna.
Det är bara Bob Hansson på scenen. Han är vansinnigt kvick, rolig, drastisk – och allvarsam. Han har en uttrycksfull mimik och ett kroppsspråk som fyller upp lokalen. Ibland framstår han som en rockstjärna, ibland ligger han utsträckt på golvet som en våt fläck, ofta sitter han på en stol och funderar. Han har glömt stänga gylfen när han gör entré – två gånger! Han visar sin mage i profil, hur han växer i självförtroende när han drar in den och tappar självförtroendet när han låter den puta ut. Han läser dikter så inlevelsefullt att hela hans kropp till slut börjar rycka i spasmer och man låter sig tveklöst beröras.
Det är omöjligt att återge något smakprov som skulle representera kvällens vindlingar i djupa funderingar över vårt värde som människor. Vi behöver inte vara märkvärdiga, vi behöver inte dyr manikyr, inte vara smartast, vi är ändå älskade och – inte minst – vi har chansen att dela med oss till andra av det vi har. Som högstadieläraren – Gösta, tror jag han hette – som trodde på Bob Hansson och förmådde honom att välja rätt väg i livet, bara genom att lyssna och intressera sig för honom, trots att han var en ”värsting”. Bara vi lägger märke till den kärlek vi får, så finns den där. Elakhet är kontraproduktivt.
Han nämner busschauffören på den skånska landsbygden som vägrade låta honom stiga på för att han bara hade en 500-lapp att betala med – ”och det står längst bak i tidtabellen att man inte får betala med så stora sedlar”. När han lyckas hitta 22 kronor i fickan blir han ändå inte påsläppt, efter som det kostar 24 kronor. Då är det en man längst bak i bussen, i Lantmännen-keps och med stora nävar som kommer fram och ordlöst ger honom två kronor att betala bussbiljetten med. Mänskligheten kommer framåt genom att samarbeta.
Dessutom har han en förmåga att fånga upp små händelser i teaterrummet och gör omedelbart träffande komik av dem, liksom en dagsaktuell artikel i Dagens nyheter som han reflekterar kring.
Så, yes, vi älskar ju så klart Bob Hansson.
Sedan till det som känns lite mer – udda. Han låter hela publiken sjunga med i ett mantra, som går ungefär: ”Här sitter jag och jag duger bra”. Han låter hela publiken testa att meditera med honom. Syftet är gott, det handlar om att vi ska känna oss älskade, men tangerar att slå över till ett slags ”må-bra-föreläsning”. Jag känner mig inte helt bekväm med att sjunga med i mantrat eller att kollektivt blundande meditera. Men Bob Hansson skämtar om det också. ”Ni som inte sjöng med i mantrat – ni hade inte blivit några bra nazister”, skojar han. Det är bara att resignera.