Då dansaren Marie Wårell Öhman vaknade hade hon fler missade samtal och meddelanden än någonsin förut. En osammanhängande skara människor ville lämna sina kondoleanser, men ingen av dem förklarade exakt vad det var hon hade anledning att känna sorg över.
– Min första tanke var att det var någon närstående som gått bort, men det var svårt att förstå vem, för det var så många olika människor, från olika håll, som beklagade sorgen. Och sedan, när det framkom vad det var som hade hänt – då kändes det nästan så också. Som att en närstående gått bort.
De senaste två månaderna har Marie Wårell Öhman och hennes kollegor levt i och kring Tyskmagasinen i Karlshäll, där de jobbat med förberedelserna inför föreställningen Krigstider; ett delmoment i projektet Mångfaldens magasin. De hade precis avslutat sin första arbetsperiod och skulle ta semester i fem veckor, för att sedan återvända till magasinen i augusti för premiär.
Nu har de förlorat den skådeplats som hela det femåriga projektet är uppbyggt kring – men truppen är inte besegrade.
– Det är inte som att vi har haft så himla mycket medvind innan i det här projektet, även om jag aldrig hade kunnat drömma om att det skulle blåsa sådana här motvindar. Men det känns också som ett projekt som gror i motvind – och vi ska ha premiär i augusti, vi kommer att spela. Det känns på ett sätt ännu viktigare att det fortsätter nu.
Ni kanske till och med lägger till en sjätte föreställning om magasinens undergång?
– Den femte föreställningen kommer ju att handla om Mångfaldens magasin, om framtiden. Och visionen "Mångfaldens magasin" känns inte längre bort nu än vad den har gjort tidigare. Men jag känner stark sorg, det är en tydlig förlust. Hela Karsvik är förändrat. hela Luleå till och med. Hela Sverige.
Årets föreställning behandlar de mest ökända åren i magasinens historia, perioden under andra världskriget då tyskarna fick lov att använda dem som förråd för spannmål, sprit och djurfoder.
– Vi har pratat om det enorma värdet magasinen besitter bara genom att stå där och statuera att "det här har hänt". Vikten av en fysisk referens till en verklighet som är så svårt att förstå. Nu står de inte kvar, och det är svårt att inte tänka "vad betyder det här för historien?". Men vi ser ett stort värde i det ansvar som vi scenkonstnärligt kan ta för den här platsen. Och det känns som att det ansvaret har blivit ännu större nu.
Läs mer:
Här brinner K-märkta byggnaderna i Luleå ned
Bildspel: Se ruinerna av Tyskmagasinen