Videon är inte längre tillgänglig
Andreas, som själv kom till Sverige från Etiopien i späd ålder, ville gärna adoptera från sitt eget hemland och tack vare anknytningen slapp paret flera års väntetid.
Nu vill Andreas hjälpa andra att bli pappor (och mammor) utan dröjsmål och startar därför snart sin egen adoptionsbyrå.
Lilla Miranda Hiwot Eklund äter sin lunchpuré med god aptit. Hon har aldrig varit kinkig med maten och mamma Mia och pappa Andreas berättar att hon alltid ivrigt följer vällingflaskan med blicken, något hon gjorde redan på barnhemmet i Addis Abeba när barnskötarna gick förbi hennes spjälsäng för att mata andra barn.
Det var på barnhemmet, där Miranda låg sida vid sida med andra småbarn, som Mia och Andreas första gången träffade sin dotter. Det var också på ett liknande barnhem Andreas resa mot Sverige började en gång på 70-talet.
Om det inte hade varit för den där mannen från adoptionsorganisationen i Addis Abeba hade Andreas Eklund troligen inte levt i dag.
- Han hittade mamma, mig och tvillingbrorsan, som bara var små bebisar, på gatan och såg vilken eländig kondition vi var i. Han tog hand om oss och redan vid fem veckors ålder vidare till Sverige och Älvsbyn med vår nya mamma och pappa.
Nyfikna på sitt ursprung
Andreas visar passet med bilden på en mycket ung version av sig själv och berättar att hans tvillingbror var i extra dålig kondition, man befarade att han inte ens skulle överleva den långa flygturen, men allt gick bra - båda brorsorna överlevde och växte upp i Älvsbyn.
Med tiden blev de nyfikna på sitt ursprung och har sedan flera års tid regelbunden kontakt med såväl den biologiska mamman som flera halvsyskon.
- Vi åkte ner och hälsade på dem för snart tio år sedan och efter det har vi hjälpt dem ekonomiskt så att de har fått ett bättre liv. De är fortfarande väldigt fattiga men med Etiopiens mått mätt lever de ett OK liv, men det är förstås inte alls som det liv vi lever i Sverige, säger Andreas.
Föga anade Andreas då att han inom några år skulle komma att återvända till sitt hemland i ett helt annat ärende. Det var när Andreas och Mia under en period försökt bli med barn utan att lyckas som tanken på adoption dök upp.
Eftersom Andreas själv aldrig upplevt det som negativt att vara adopterad kändes det som ett bra sätt att bli förälder.
Efter en del efterforskningar stod det dessutom klart att Andreas anknytning till Etiopien skulle underlätta och snabba på processen - men arbetet skulle de få göra själva.
- Som företagare har vi alltid fixat saker själva så det var inga problem, det visade sig också bli mycket mindre kostsamt att genomföra en enskild adoption än att gå via de etablerade organisationerna.
En sak som inte skiljde sig från andra adoptioner var dock den procedur med medgivandeutredning och föräldrakurs alla blivande adoptivföräldrar måste genomgå för att bli godkända. I våras var alla papper klara och i början av maj satte sig paret på flyget till Etiopien.
- Vi var nog lite naiva som trodde att vi skulle kunna åka hem med ett barn, men tack vare att vi knöt bra kontakter i Etiopien lyckades vi efter dagliga påstötningar hos de sociala myndigheterna i Addis Abeba efter bara några veckor få ett barnbesked. Vi skulle få en liten pojke, allt var klart men när vi kom för att träffa honom visade det sig att den lille hade flera sjukdomar, bland annat HIV och skulle därför inte vara tillgänglig för adoption, han blev inlagd på sjukhus, berättar Andreas.
Modstulna fick de gå vidare med adoptionsprocessen och Andreas kände att han inte vågade ta något för givet förrän de faktiskt satt på planet hem med ett barn.
Två månader på plats
Ganska snart fick de veta att lilla Miranda, då ett halvår ung, kunde bli deras och då hon dessutom klarade läkarundersökningen utan anmärkningar fick de också ett datum för när domstolsförhandlingarna skulle äga rum. Vid det här laget hade paret varit en hel månad i Etiopien och det skulle dröja ytterligare en månad innan domstolsbeslutet och alla papper var klara.
- Vi blev tvungna att åka hem och jobba, men vi anställde en särskild barnflicka som bara skulle ta hand om Miranda. Vi tyckte barnhemmet var underbemannat och det kändes jättejobbigt för oss att lämna henne där. Vem skulle vilja lämna sitt barn på ett barnhem i ett u-land? säger Mia.
Hon berättar att Andreas etiopiska systrar lovade att titta till Miranda dagligen, därför kunde de känna sig trygga under sin hemmavaro.
Under månaden i Addis Abeba fick Andreas och Mia kontakt med Mirandas biologiska morfar och hennes små mostrar och morbröder. Var mamman fanns var oklart, ingen visste. Paret månar om att fortsätta hålla kontakten med dotterns ursprungsfamilj och har också öppnat ett bankkonto för att hjälpa till med finansieringen av de små släktingarnas skolgång.
- Det är det enda sättet för dem att ta sig ur fattigdomen, säger Mia som berättar att de fick se mängder av gatubarn i huvudstaden när de befann sig där mitt under pågående svältkatastrof.
- Överallt ser man små spädbarn växa upp på gatan med en tiggande mamma med svåra handikapp. När det var dags att hämta hem Miranda fick Mia åka utan Andreas då han mitt i adoptionsprocessen drabbades av cancer, lymfom. En sjukdom han just nu behandlas för.
Onödigt lång process
Något som Andreas och Mia har svårt att förstå är varför en "vanlig" adoptionsprocess måste vara flera år lång. När de genomförde sin enskilda adoption blev de föräldrar bara en månad efter att pappren i Sverige var klara.
- Jag hade aldrig orkat vänta i flera år, säger Andreas som nu med hjälp av de nya kontakterna i Etiopien är i full färd med att starta en egen adoptionsverksamhet.
- Min samarbetspartner i Addis Abeba har fått alla godkännanden som krävs och jag drar snart igång här i Sverige. Vi hoppas vara igång under nästa år. Min drivkraft är att hjälpa andra att bli pappor och mammor utan extremt långa väntetider. Jag har själv erfarenhet av att det går att skynda på processen och jag har sett med egna ögon hur stort behovet är, det finns hur många barn som helst som väntar på ett nytt hem.