Videon är inte längre tillgänglig
Vattenreningsverket i Gäddvik ska byggas ut, kapaciteten ska ökas och vattnet ska bli ännu säkrare. I samband med det inrättas nya skyddszoner runt täkten.
Markägarna i Avan, Bälinge och Lövudden är oroliga för vad de skärpta reglerna inom vattenskyddsområdet ska innebära. Reglerna är inte populära och kommunen tar i alldeles för mycket, menar Mats Fabricius, byaålderman i Avan.
- Detta är en storm i ett vattenglas, det finns redan bestämmelser som reglerar allt. Riskerna är minimala och mycket av det som regleras berör inte vattenverket, säger han.
Han befarar att både djurhållning och lantbruk försvåras och att det på sikt innebär att odlingslandskapet förslyas och försvinner.
- Restriktionerna lägger en död hand över oss, säger Fabricius.
Dubbelmoral
Markägarna retar sig också på vad de anser är kommunal dubbelmoral. Medan skyddszonen är bred längs älvens södra strand så är den desto smalare på den norra, lagom smal för att slippa svåra konflikter med omfattande industri-, handels- och transportintressen.
- Vi vill också skydda vattnet men det som irriterar oss är att kommunen främst skyddar sina egna intressen.
Det säger Britta Karin Jacobsson i Bälinge, tillsammans med brodern Fredrik byns sista bönder.
- De har sett till att både 97-an och Storheden är utanför, säger Staffan Jacobsson, syskonens far.
Berörs mest
Monica Gotthold i Lövudden är en av de markägare som berörs mest.
- Kommunen har medvetet utelämnat Storsandsvägen med ett trafikflöde på 7.000-8.000 fordon per dag, Storheden och en närliggande bensinstation. Det är ju lättare att skydda mark man inte äger, säger hon lite syrligt.
Hon är fårägare men ser stora svårigheter att kunna fortsätta med det. Hon berättar att gårdens läge i stort sett gör det omöjligt med utsläpp i älven.
- Och även om det skulle ske kan det inte nå över älven, vi talar om strömmande vatten. Vi får ha max fem fordon och 50 liter bränsle men det är okej med motorbåtar på älven - det är inte logiskt, säger hon.
De berörda markägarna uppströms vattentäkten har ännu inte kunnat protestera formellt.
- Alla markägare hade satt samman en rejäl överklagan. Men den dribblade kommunen bort, vi fick inte överklaga, säger Staffan Jacobsson.
Överklagas
Men nu ska det ske, de nya reglerna har fastställts av länsstyrelsen och därmed kan de överklaga. En och annan förändring har man redan lyckats med. Bland annat får man ha djur på bete på strandängarna även i framtiden.
- Vi fick kriga som galningar för det. Det som oroar mest är vad som händer om tio år - vi behöver tillstånd för i princip allt vi gör, säger Britta Karin Jacobsson.
Tveksam
Hon har funderingar på att bygga ut ladugården och utöka antalet mjölkkor till ett 80-tal i lösdrift.
- En ritning finns men jag är tveksam, det hänger bland annat på vad som händer med här, säger hon.
Hon utbildar sig nu till elektriker, "plan b" som hon kallar det.
Nils-Olov Lindfors är LRF-ordförande i länet och byaålderman i Sunderbyn. Han stöder kritiken.
- Reglerna är en överarbetning, konsulten måste ha trott att Lule älv är en sjö, säger han.
Lindrat reglerna
Lindfors påpekar att älven har en vattenföring på 450 kubikmeter per sekund och att försök visat att det som hamnar i strömmen inte tar sig över från strand till strand.
Länsstyrelsen har lindrat reglerna lite, folk får förvara ved utomhus och djur får beta längs älven.
- Men i stort är det samma regler. Det är inte trovärdigt att man inte får förvara bränsle på gården samtidigt som det är okej med tvåtaktsmotorer på älven. Folk ser det ologiska i det, säger Lindfors.
Han har också synpunkter på de stora skillnaderna mellan norra och södra stranden.
- Vi jublade i Sunderbyn när vi skulle bli skyddsområde, nu måste man sluta salta 97-an. Men gränsen går i södra diket, säger han.
I morgon kväll samlas alla markägare i Bälingegården för att dryfta sin överklagan. LRF har hämtat experter från centralt håll för att bidra med råd.
Vi har sökt både kommunala tjänstemän och politiker utan framgång.