Sara Avander, 36, Boden:
En sak som inte många vet om mig är att jag är ett inbitet Lasse Winnerbäck-fan, på den nivån att jag har tatuerat in några av hans textrader på armarna. Han är fantastisk.
Jag är född i Boden och har hållit mig kvar. Jag läste barn och fritid på gymnasiet, men min examen har jag i sociologi. Jag har läst mycket genusvetenskap, en del kriminologi och rättspsykologi. När jag pluggat har jag alltid jobbat på kvinnojouren och en period hos polisen. Jag har alltid nischat mig mot det området.
Nu jobbar jag som jämställdhetssamordnare på länsstyrelsen och jobbar med utsatta på min fritid. Att det blivit så tror jag beror på att jag alltid har haft ett politiskt engagemang, men när jag var yngre sa jag att jag hatade politik för pappa var politiskt aktiv och jag tyckte att det tog all hans tid. Så en dag sa min pappa: ”Men Sara, allt du pratar är politik. Du pratar inte partipolitik, men allt du pratar om är politik.”
När man tittar på jämställdhet har min mamma och min pappa alltid varit tydliga med att jag kan göra saker som alla andra. Man ska ha samma rättigheter och möjligheter när man är tjej. Jag tror att det börjar med jämställdheten hemma. För mig var det så naturligt, men i takt med att jag blev äldre såg jag att det inte var jämlikt överallt. På högstadiet sa en lärare till mig att han kanske borde höja mina betyg för att jag var duktig även om jag var tjej.
Mitt engagemang och arbete mot våld mot kvinnor föddes nog när jag började se att tjejer utsätts för sexuella trakasserier, höra hur man pratade om oss och hur lite vuxenvärlden gjorde. De sa bara att killar är så där. Varför?
Jag vet att jag också reagerade redan på högstadietiden att vi tjejer bar på en rädsla att gå hem själva på kvällarna. Vi gick gärna tillsammans eller att någon hämtade oss. Vi är i det och reflekterar inte alltid över det, utan tänket bara finns där. Det kan provocera mig ännu mer idag än då.
Jag tror att jag både har från mamma och pappa att man inte bara ska sitta och tycka att saker är fel, utan göra något också.
När jag fick barn kom de här frågorna så mycket närmare. Det är tuffare att veta att mitt barn ska möta det. Det kommer nära hjärtat när man jobbar i ärenden där barn blivit utsatta för brott eller övergrepp när man har barn själv. Det jag jobbar med och är engagerad i påverkar också hur jag är med min dotter. Väldigt tidigt talade jag med henne att om hon inte vill kramas eller sitta i någons knä så behöver hon inte det. Människor vill väl, men hon har rätten till sin egen kropp. För mig är det så viktigt.
Hon och jag är ute väldigt mycket i naturen. Mycket är oorganiserat. Vi tycker om att vakna utan att ha planerat något i förväg. I stället gör vi det vi känner för. När hon var fyra sa hon en dag när vi var i skogen: ”Mamma, hör du vad tyst och skönt det är?” Då tänker jag på det här att leva i nuet.
Min dotter har lärt mig att pyssla. Det är hennes intresse, men har också blivit mitt. Inte måla, men göra collage och jobba med pärlor, men det bästa pysslet är att plocka pinnar och stenar ute i naturen och göra något med det när vi kommer hem.
Jag tycker också om att skriva. Det människor inte vet är att jag skriver egna berättelser, som jag inte skulle våga visa för någon. Det är lite olika historier. Jag skriver mycket om min mamma, Miriam. Hon är min förebild.