Användningen av tjänstebilar började undersökas av Luleå kommun i samma veva som Kuriren granskade tjänstebilsanvändandet i Boden, men Luleås granskning började på grund av ett tips som kom in om en bil som ofta stod parkerad på ett annorlunda ställe.
Det är sju personer från samma arbetsplats som har fått sparken. De sju mest erfarna av dem.
En man som snart skulle gå i pension.
En annan som har passerat tio år i tjänsten.
En tredje som nu tagit taktpinnen i att föra gruppens talan mot kommunen.
Det är sju personer som Kuriren har pratat med. Men alla vill vara anonyma.
Eftersom de fortfarande har en juridisk process med överklagan vågar ingen gå ut offentligt med namn och bild. Någon säger att de fortfarande är rädda för bestraffningar.
– När vi lämnade in en skrivelse fick vi sparken. Om vi går ut i media blir det bara ännu värre, säger en av de sju sparkade.
Ingen av de anställda anser att de har gjort något fel. De har antingen följt chefens order eller gjort som de har blivit upplärda.
En del har jobbat på samma sätt i många, många år utan en enda anmärkning. De har haft bra medarbetarsamtal och fått höga löneökningar, säger de. Men så plötsligt fick de sparken för just det sättet de har arbetat på i flera år.
– Jag blev chockad. Vad pratar du om?, säger en av de anställda om sin reaktion på beskedet.
Alla har inte fått sparken av exakt samma anledning. Men en gemensam faktor för de flesta är sättet de har använt sin tjänstebil på och var de har utfört sitt arbete ifrån.
En del har jobbat hemifrån varje dag i flera år, för att utföra administrativt arbete i samband med lunchen. De menar att de har gjort det eftersom det har saknats arbetsplats för dem i kontorslandskapet Stören.
Där ska det vara ett öppet kontorslandskap för alla, där det i teorin är så att ingen har någon fast plats, men där det enligt vissa i praktiken har blivit fasta platser där det lämnas papper, muggar och hängs upp bilder på familjen. Bara ett enda skrivbord har lämnats kvar till den här arbetsgruppen på 19 anställda.
Att de därför har utfört administrativt arbete hemifrån, menar de, har godkänts av en av deras tidigare chefer.
– Men bara muntligt, så vi har det inte på något papper, säger en av dem.
Och eftersom de har jobb där man när som helst kan kallas ut på jobb måste de ha tjänstebilen med sig under lunchen, menar de som har jobbat så.
Rätt eller fel – så här har gruppen arbetat i flera år, en del för att de ska ha fått godkännande av deras förra chef att göra så, andra för att det är så de har lärt sig av sina medarbetare hur jobbet går till.
De målar alla upp en bild av att det är medarbetarna på golvet som styr sina jobb, som lär upp varandra och som får dagarna att gå ihop. Deras närmaste chef verkar inte ha någon koll på vad de gör om dagarna, enligt deras beskrivningar.
Men deras närmaste chef ska däremot ha godkänt att man får läsa en kurs hemifrån under arbetstid. Återigen ska det ha varit muntligt.
– Det här är egentligen en historia som går flera år tillbaka i tiden. Skyddsombuden har påtalat alla möjliga brister som finns i arbetsmiljön, där vi får vikariera för varandra, där vi får alldeles för stora områden och där vi egentligen inte har någonstans att sitta för att göra våra administrativa uppgifter. Vi har inte heller någonstans att byta om eller tvätta kläder, säger en av de sparkade och fortsätter:
– Men vi är ju fyndiga människor och har hittat egna lösningar på det här. När vi inte ryms på kontoret har vi suttit på en skola, ett äldreboende eller hemma vid lunchen och gjort våra administrativa uppgifter. Och det har vi gjort i åratal, det är inget nytt. Jag har själv ätit hemma i flera år och det har aldrig varit något problem. Och när jag då är hemma försöker jag göra administrativa uppgifter innan jag åker vidare till nästa uppdrag.
– Det enda vi har gjort är att vi har försökt få jobbet att flyta. Och det vänder de nu emot oss och säger att du har ju varit hemma i bostaden tre timmar den dagen och fyra timmar den dagen. Men det har ju aldrig varit någon hemlighet.
En person som tidigare var chef på avdelningen, som uppges ha godkänt arbete hemifrån eftersom det råder brist på kontorsplatser, känner inte igen sig i den beskrivningen.
– Att det ska ha varit tillåtet att jobba hemifrån känner jag inte till.
Stämmer det inte att du tillåtit administrativt arbete hemifrån, till exempel i samband med lunch?
– Nej, det är inget jag tror att jag har uttalat. Nu är det några år sedan, men nej det tror jag inte att jag har godkänt.
Hur kan nuvarande chefen och även du ha missat att folk jobbat så mycket hemifrån då och även använt tjänstebilen under den tiden?
– Spontant säger jag att man litar på människor. Jag har inte haft anledning att misstro någon och det är sorgligt att de har gjort som man inte får göra. Jag har aldrig tänkt på att behöva kontrollera om de missköter sig.
Personalen ska mest vara ute på fältet under arbetsdagen och förra chefen säger sig ha tagit för givet att de har varit ute på arbete så länge de inte varit inne på kontoret.
Deras senaste chef vill inte svara på några frågor, utan hänvisar till Helén Wiklund Wårell, kommunens infrastruktur- och servicedirektör.
– Som arbetstagare har du ett ansvar att sköta ett uppdrag från sju till fyra. Den tiden ska användas till arbete och inte till annat, säger hon.
Och det hävdar de att de har gjort, även om det är från olika platser.
– Och där kan jag säga att vår syn på det hela avviker väldigt mycket.
Har de suttit och fikat eller vad menar du?
– Jag låter det vara osagt i det här läget. Men hur mycket i deras arbete ligger i administration? Det är inte i den omfattning som de har tillbringat hemma eller på annan plats. Den mängden administration har de inte i sina jobb. Det är en mismatch i hur mycket de har sagt att de jobbat hemifrån med den mängd administration som ingår i deras arbete.
Hur kan det ha pågått i flera år?
– Det kan jag inte kommentera. Det här har kommit nu och vi har tittat på det nu utifrån signaler vi har fått, säger Helén Wiklund Wårell.
Men då måste det ändå ha bildats någon slags kultur som cheferna har missat? Det har ju varit många chefer på kort tid också.
– Det har varit många chefer på kort tid, men jag kan inte kommentera vad som är sagt och inte sagt förr i tiden. Det har ju jag ingen aning om. Jag går på de fakta vi har nu och inte hörsägen. Vi har tittat på underlag hur bilar har körts och när man i tid har gjort sitt administrativa arbete.
Gällande påståendet om att arbetarna ska ha bestraffats för en skrivelse poängterar Helén Wiklund Wårell att utredningen om deras misskötsel påbörjades redan innan skrivelsen kom in.
Administrativt arbete hemifrån var godkänt uppifrån, trodde de anställda.
En del hade fler anledningar bakom avskedet, mer än hur de använt bilen och hur de fördelat sin arbetstid. Men ingen håller med om att de anledningarna stämmer. Alla säger sig ha en förklaring som cheferna har missat.
– Vi har gjort olika fel, men alla fick samma straff. Det spelade ingen roll vad vi sa heller – det känns som att de redan hade en agenda att sparka oss, säger en.
Ni beskriver det som att egentligen ingen har arbetslett er.
– Vi har ingen som arbetsleder oss. Om jag är sjuk måste jag skriva i teams till mina kollegor så att de kan ta ansvar för mitt arbetsområde också.
Ser inte chefen vad ni gör?
– Tydligen inte.
Träffas ni aldrig?
– Nej, vi är ju ute hela dagarna. Förr när vi hade skrivbord kom vi tillbaka och gjorde administrativt arbete och pratade med chefen, då fungerade det jättebra. Men när skrivborden försvann försökte vi hitta en lösning och för några blev det att jobba hemifrån. Det är inte fel på sju anställda, det är i så fall fel på rutinerna. Men de vill inte ta något ansvar och skyller allt på oss.
Hur var det att få beskedet?
– Jag tappade fem kilo av ren ångest. Jag kunde inte förstå vad jag har gjort för fel. Jag har bara följt min chefs instruktioner.
– Nu får jag ingen referens, ingen a-kassa, ingen inkomstförsäkring och jag kommer få det svårt att få ett nytt jobb. Det var det hårdaste möjliga straffet en arbetare kan få. För vad jag har gjort? Det är extremt oproportionerligt.
De sparkade sju talar nu ut i Kuriren. De väljer däremot att hålla sig anonyma. En del hoppas fortfarande få sina jobb tillbaka.
Flera som Kuriren pratar med är inne på att det här är bestraffningar för den skrivelse som arbetsgruppen lämnade in i april. De tyckte att de var utarbetade, de saknade ett bra ledarskap och krävde bättre rutiner.
Men varför sparken?
Om de nu inte förstår vad de har gjort fel – i så fall varför?
Där har det börjat spekuleras. En del tror att det är stora förändringar på gång och att det därför var de sju mest erfarna som fick sparken medan de som fortfarande går under provanställning fick vara kvar.
De misstänker att deras jobb kan privatiseras i framtiden.
Helén Wiklund Wårell säger att en privatisering inte är helt otänkbar för framtiden.
– Det är ju sådant som kommer med jämna mellanrum från oppositionen, inte minst. Vi behöver titta över vad vi ska göra själva och vad vi ska köpa in. Vi avvecklade tunga verkstaden som vi hade i egen regi eftersom det gick flera miljoner back. Det finns inget beslut i dag, men det finns ett beslut att vi måste se över all verksamhet så jag ska inte säga hur det blir i framtiden, säger infrastruktur- och servicedirektören.
Har de här sparkats för att möjliggöra ett sådant scenario?
– Absolut inte. Det finns inget sådant samband. Det här handlar om hur de har använt sin arbetstid och hur de har använt kommunala bilar.
Helén Wiklund Wårell.
Hur kommer allt sluta? Det pågår fortfarande en juridisk process där arbetarna har överklagat kommunens beslut.
– Det jag vill allra mest är att få jobbet tillbaka, säger en av de som just nu är arbetslösa.