De tog ett friår på egen bekostnad

Kommer ni ihåg lärarna Susann Stridsman och Kurt Englund som Kuriren skrev om för drygt ett år -sedan? Rubriken löd: Packat och klart för rejäl paus. Susann och Kurt hade bestämt sig för att med -gemensamma krafter trycka in livets pausknapp och hålla den inne i ungefär ett år. Kuriren träffade dem i ett hus fullt av flyttkartonger. De hade sålt -kåken på Hertsön och skulle bo på ett stort gods utanför Norwich i nordöstra England och arbeta cirka 15 till 20 timmar per vecka åt ett godsägarpar med två barn. Kurt skulle under 20 timmar per vecka bland annat ta hand om djur och en gigantisk gräsmatta, Susann skulle lägga sina 15 timmar i veckan främst på omsorg av barn. Skulle ..? Hur blev det då? Blev de beviljade friår och hur var livet i nordöstra England? Det blev nej av arbetsförmedlingen och ja till Storbritannien.  ? Vi fick aldrig något klart med friår, tyvärr. Men vi valde att stanna där ändå och bekosta det själva. Det ångrar vi inte i dag. Det var det värt. Det var en fantastisk tid. Men ett år är en kort tid. Kortare än man tror. Det blev lite stressigt i slutet för att man ville uppleva så mycket som möjligt, säger de två över en kopp kaffe med kaka. Vi sitter i en två och halva på Ringgatan i Luleå och pratar om tiden på den fantastiskt gröna landsbygden. 25 januari i fjol anlände de med bil till det lilla samhället, 20 minuter i bil utanför Norwich, en stad med cirka 400.000 invånare. 19 januari i år klockan 04.00, var de tillbaka i -Luleå. Undantaget några veckor under sommaren då de var lediga och hemma i Luleå och en helg i -november då Susann var på blixtvisit, har de bott i det mysiga gamla ombyggda stallet.  ? Det har varit en fantastisk tid. Hösten och den tidiga vintern var den allra bästa årstiden. Vi satt ute på vår gård långt in på hösten och det var soligt och 15 till 20 grader varmt långt in i oktober. -Sedan var det skönt att det var bart på marken under -vintern. Vi saknade inte alls den svenska vintern när den är som sämst, kall och mycket snö, säger de två. Återvänder gärna Personkemin mellan dem och godsägarna och -deras barn växte sig riktigt stark och det hela -slutade med att Susann och Kurt blev så kallade -extra morföräldrar.  ? Jätteroligt! De ska komma och hälsa på i -Sverige, hit upp och sedan har de ett sommarhus i Skåne. Vi ska naturligtvis också resa tillbaka till England och också passa på att se mer av det vi inte hann med att se, säger de entusiastiskt. Men det var inte helt lätt att smälta in i det -konservativa klimatet där främlingar kan ha det lite svårt att på allvar integreras i samhället.  ? Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig så att det inte blir fel. De var jättetrevliga engels-männen, men vi fick en bra känsla av hur det är att vara invandrare. Att inte riktigt bli insläppta, trots allt. Det var nyttigt. Vi, med vår knaggliga skol-engelska, stack ju verkligen ut, säger Susann och väger orden på guldvåg. Att förstå dialekten i Norfolk, i nordöstra -England, var än svårare.  ? Ibland var det bara att nicka och le som svar även om man inte förstod någonting. Så var det -ibland när jag pratade med smeden Richard som jag fick bra kontakt med och fortfarande har. Det gick inte att fråga ?va???, hur många gånger som helst. Det var en riktigt svår dialekt att få bukt med. Men man lärde sig att förstå ganska bra till slut. Men en del var helt enkelt omöjligt att förstå, säger Kurt och skrattar. Han klippte med hjälp av den lilla traktorn de stora gräsmattorna runt godset och det tog cirka tio timmar per vecka i anspråk av hans arbetstid. Han hade också ansvar över envisa ponnyn Cocoa, samt diverse trädgårdsarbete.  ? Ponnyn var ganska envis. Ibland när jag skulle hämta in henne från hagen tillbaka till stallet ville hon inte komma med, säger han och skrattar. Godshunden Tish, en labrador retriver, var också ofta i deras sällskap. Susann tog hand om barnen, tre och ett år gamla.  ? Jag fick jättebra kontakt med dem och vi har fått fler barn i familjen nu, säger hon glatt. Vinägerchips blev en favorit Maten då? Vad äter man och hur smakar det? Ja, att stora delar av den engelska befolkningen äter chips, blev de varse. Och inte bara som tilltugg utan de små chipspåsarna fanns med i alla möjliga -sammanhang.  ? Som hantverkare exempelvis, de hade alltid bland annat med sig små chipspåsar som de åt till lunch tillsammans med exempelvis toast. De större barnen hade också med sig till skolan. Maten var på det hela taget inte något vidare. Fish & chips är gott, men sen är det inte så mycket mer. Det är konstigt för att de har fantastiska råvaror, men vad gör de med dem? säger då två.  ? Men vi lagade svensk mat hemma och när vi åt ute så var det annat än engelsk mat. Det fanns många fina restauranger att välja bland, fortsätter de. Några tunna, friterade skivor potatis blev det dock för Luleåparet också. Faktum är att en hel del påsar med den handgjorda chipsen följde med i packningen på vägen hem.  ? De har en speciell sort med vinäger och den smakar ungefär som mandelpotatischips. -Jättegoda! säger Susann. Det var med vemod som de i januari lämnade England för att åka tillbaka till Sverige, men det var också med glädje.  ? Det var naturligtvis rolig att återse släkt, -vännerm, kollegor och elever och det kändes -ganska bra att börja jobba igen. Jag började jobba dagen efter att vi kommit hem, säger Susann som dock kan sakna en hel del från tiden i nordöstra England.  ? Jag kan sakna dagarna framför öppna spisen där vi kunde sitta och läsa tidningarna hur länge som helst och inte behövde planera morgondagen. Att slippa planera inför lektioner nästa dag, säger hon. Riktigt långa promenader, i öppna landskap och på bar mark, är också något de saknar. På mysiga betongvägar utmed gigantiska raps-, korn- eller vetefält. Eller längs med odlingar av sockerbetor, korn, potatis och bönor.  ? Här finns inte öppna landskap, men det finns det verkligen där borta. Det härligt att promenera och njuta av vyerna, säger Susann. Skillnad på vinter och vinter Under deras lediga tid påtade de i sin egen -trädgård, promenerade, plockade björnbär, myste på -restauranger, men gjorde också en hel del utflykter och kortare resor. En middag utomhus omgärdad av det ombyggda stallet, som var deras bostad, saknar hon också. Under en ledig helg stod det med stor sannolikhet en flaska vin på bordet.  ? Men vi var noga med att hålla isär vardag och lediga dagar, säger Susann. De fick en bra mix av både landsbygd och storstad. De bodde på landsbygden, men hade bland -annat bara 20 minuter i bil till storstaden Norwich. En ganska liten storstad med brittiska mått mätt, men riktigt stor med svenska mått. Regionen där Kurt och Susann bodde och arbetade såg ut att vara välmående.  ? Det var stora, fina hus och vackra trädgårdar och pitoreska småstäder runt omkring. Vi åkte ofta runt i området och upp till nordsjökusten, säger Kurt. Han minns väl den allra första dagen hemma i Luleå. 15 grader kallt, plus den obligatoriska snålblåsten efter Storgatan rakt i ansiktet, promenerade han till ett växlingskontor för att byta pund mot kronor.  ? Då kändes det lite tungt och jag undrade vad jag kommit hem till. Jag kommer ihåg att jag mötte några ihopkurade själar som försökte skydda sig mot kylan, säger han och ler. ?Hemma? i England stod vetefälten några -decimeter höga. Det är skillnad på vinter och vinter. Det är skillnad på ett fritt år och ett så kallat vanligt ?vardags-år?. Det vet Susann Stridsman och Kurt Englund.