Videon är inte längre tillgänglig
Det är några dagar kvar till jul när Johan Löfroths kropp ger upp.
Den 24-årige Piteåbons helvete är över efter en vedervärdig kamp som sträckt sig från midnatt den 1 november och fram till att han drar det sista andetaget.
– Det är så fruktansvärt att han har fått plågas. Han gick inte att känna igen, säger Lars-Erik Löfroth samtidigt som hans blick söker sig till en punkt i horisonten.
Kanske till en plats där det är möjligt att radera historien och ta ett omtag på livets väg. Frågan ställs aldrig och svaret hade säkert varit svårt att formulera.
Som pappa säger han i stället:
– Det är fruktansvärt att förlora sin son.
Mer behöver egentligen inte sägas.
Familjen Löfroth tar emot Kurirens utsända i sommarhuset i Ängdalsro mellan Luleå och Piteå. Det är en av få härliga sommardagar detta år.
Mardrömmen börjar med ett telefonsamtal från arbetsplatsen. Johan Löfroth är en av dem som skadats i kalkolyckan på natten och han har förts till Sunderby sjukhus.
– Då lät det inte så farligt. Vi tänkte att han ringer när han har varit på sjukhuset. Vi väntade och provade ringa på hans mobiltelefon men han svarade aldrig. Det tyckte man var lite konstigt, för signalerna gick fram, säger Peter Löfroth, äldre bror till Johan.
Familjen tog beslutet att besöka Johan samma dag. Mineralvatten och ett knippe bananer inhandlades innan de styrde norrut.
Men besöket blev något helt annat än det förväntade och synen som mötte dem var fasansfull.
Johan Löfroth låg inlindade i bandage, som en mumie.
– Då förstod jag att det var fruktansvärt allvarligt. Det var en chock för oss, säger Lars-Erik Löfroth.
Från denna punkt och fram till dagarna innan jul handlade allt om sonens kamp.
Hela familjen fanns i stort sett på plats under hela tiden som han vårdades.
– Det var en evig väntan och man lever hela tiden på hoppet. Man kunde inte göra så mycket mer än att finnas till, säger pappan och fortsätter:
– Man tittar på alla apparater och börjar lära sig dem. När någon siffra går upp, då tänker man att nu är han på G.
– Hoppet är det sista som lämnar en.
– Jag trodde aldrig att det var så allvarligt som det var. Man tror alltid att det ska ordna sig, att det kommer att lösa sig, säger Peter Löfroth.
Det fanns ögonblick och stunder som fick dem att tro på ett lyckligt slut.
– Vi fick lite kontakt med honom, säger pappan.
En kommunikation som handlade om nickningar och skakningar med huvudet.
Den 18 december orkar inte Johan Löfroth kämpa längre.
– Det fanns ingenting mer att göra helt enkelt. Den här kalken som han fått i sig är frätande, det värsta tänkbara. Syra är ingenting om man jämför med den här typen av kalk, säger pappan.
– Det slutar aldrig att fräta. Det fortsätter och fräter hur länge som helst. Du måste skrubba, skrubba och skrubba, allt måste bort. Och får du den in i kroppen är det inte så lätt att skrubba, säger brodern.
Johans bror Peter Löfroth med pappan Lars-Erik. Foto: Linda Wikström
När Lars-Erik Löfroth är i kontakt med rättsmedicin i Umeå efter obduktionen blir verkligheten än mer fruktansvärd.
Läkarna förklarar för honom att de aldrig har sett något liknande.
Organen var totalt utslagna
i 24-åringens kropp.
– Han var så fruktansvärt skadad invärtes. Att han levde så länge tyckte de var ett under. Så det här med kalk, det är inte att leka med.
Ett slut som blir oväntat trots förutsättningarna, konstaterar
Peter Löfroth.
– Det var nog jobbigt innan. Men det blev så snopet på slutet, man ville att det skulle sluta lyckligt.
Det går inte att ställa in sig på det värsta, förklarar han sedan.
– Jag tror inte man kan det. Det fixar sig, något annat fanns inte. Viljan är starkare än förståndet.
Ett par gråsvarta moln drar helt plötsligt in över sommaridyllen och den sommarvarma luften känns på ett par ögonblick lite kylig.
Att samtalet nu handlar om Nordkalks agerade efter dödsolyckan gör vindarna isande kalla.
– Det är fruktansvärt dåligt. Under den här tiden vi var nere med Johan fick vi inte ett enda samtal från dem. De hade åtminstone kunnat ringa och fråga ”hur går det för Johan”. Det tycker jag är skrämmande, att de inte har den empatin. Jag fattar det inte än i dag, säger Lars-Erik Löfroth som var i kontakt med en kvinna på Nordkalk redan under tiden då sonen vårdades.
Han hade då insett vilken inställning företaget hade.
– Hon hade alla världens bortförklaringar varför de inte hade hört av sig. Det är den kontakt jag har haft med dem. Det känns som om de tar det med en axelryckning.
– Det finns inte heller något att skylla på att man inte har ringt på sju veckor. Det går inte att säga att de inte hade något telefonnummer eller så, säger Peter Löfroth med tydlig irritation i rösten.
Familjen har bara gott att säga om underentreprenören Luleå industri-
montage som hans son arbetade för när olyckan inträffade. Ansvariga på företaget har varit
i kontakt med familjen vid ett flertal tillfällen under sjukhusvistelsen. Representanter fanns också på plats under begravningen i våras.
Peter Löfroth tycker att de som borde ta ansvar nu bara skjuter ifrån sig problemet.
– Trots allt har en ung människa dött på sin arbetsplats. Det är helt omöjligt att ingen har gjort fel.
Nordkalks anläggning i Luleå. Foto: Roland S Lundström.
Johan Löfroth var inkallad som murare för en eller ett par extraskift. Men arbetsuppgifterna den här kvällen förvandlades till något helt annat.
Det handlar helt enkelt om att göra arbetet så snabbt som möjligt under mottot ”tid är pengar”, tror Peter Löfroth.
– Det mest skrämmande med det här är att det hände en allvarlig olycka på förmiddagspasset. Att man inte drog i handbromsen då och säger: ”så här kan vi inte fortsätta”. Men man fortsätter ändå och kör på. Det är så fruktansvärt, jag har inte ord för det.
– Det skrämmande är att många som jobbar där i dag inte vet hur fruktansvärt farligt det är.
Med hjälp av Luleå industrimontage fick familjen nyligen chansen till ett besök på arbetsplatsen där olyckan inträffade. Ett sätt att finna svar på frågor som virvlar runt i huvudet och givetvis ett sätt bearbeta sorgen.
– Det var väldigt positivt att få se hur det såg ut där olyckan skedde, säger pappan.
Under besöket i Nordkalks industrilokaler på SSAB:s område blir problemet väldigt tydligt för dem.
– Det finns ingen skyddsutrustning. Att man över huvudtaget får fortsätta och inte stänger ner, innan man har skaffat sådana saker. De går och hämtar några förkläden från masugnen som inte alls är avsedda för detta arbete, säger Peter Löfroth.
– Nordkalk tillhanda håller inte ens några skyddskläder. Jo, de har skyddsglasögon men när det går riktigt illa, då är det ingenting. Om du tittar på deras omsättning, då skulle de kunna anställa en person som bara håller på med skyddsutrustning.
Under hela samtalet har känslorna legat som ett lock över altanen där det bjuds på kaffe och en utsökt äppelkaka. På ett ögonblick får känslorna full frihet när samtalet handlar om familjemedlemmen som inte fick uppleva denna sommar.
– Man har så oerhört svårt att acceptera situationen, saknaden och sorgen finns alltid där. Det är en del av hjärtat som har fått sig en törn. Så visst är det hemskt. Men livet måste gå vidare, på något vis, säger Lars-Erik Löfroth med tjock stämma.
När Peter Löfroth berättar hur brodern var som person blir det svårt för pappan som tvingas torka sig i ögonvrån.
– Han ställde alltid upp, på allt. Han var verkligen en sådan.
Efter några ögonblick av eftertanke fortsätter Peter Löfroth. Då handlar allt om saknaden. I dag står han där utan syskon och får
så göra resten av livet.
– Allt blir på ett annat sätt helt enkelt. Det blir som en stor tystnad efteråt, säger han och ger ett exempel på hur fruktansvärd tillvaron kan vara efter olyckan.
– Det var inte så roligt att packa ner sin brors skor och kläder i hans bostad.
Peter Löfroth tror att hela projektet med att spola kalkugnen ren med en brandslang var en chansning från inblandade parter. Ett experiment med människor i potten.
– Man ska inte behöva dö på sitt jobb. En olycka är ju en oförutsägbar händelse men jag tror inte att det här var det. Om man hade tänkt till hade man kunnat förutspå vad som kunde hända. Ingen tänkte på riskerna utan jag tror att man i stället fokuserade på hur snabbt arbetet kunde göras, säger han.
Nu hoppas familjen att Johan ska få upprättelse när det rättsliga maskineriet har gjort sitt.
Sorgen är fortfarande tung att bära, konstaterar Lars-Erik Löfroth. Foto: Linda Wikström.
Samtalet börjar gå mot sitt slut. Fotograf Wikström vill komplettera med lite bilder. En promenad ner mot havsviken som familjens hund Lisa gärna vill vara med på.
Då säger Lars-Erik Löfroth bestämt:
– Jag kommer att kämpa för att Johan ska få upprättelse, om jag så ska göra det för resten av livet.