Sjöbergs påstående i sin nya bok att närmast helgonförklarade friidrottstränaren Viljo Nousiainen skulle vara en pedofil var veckans största inrikesnyhet. Uppgifterna läckte ut på onsdagskvällen och som utgivare hade jag att ta ställning till om Nousiainen skulle namnges.
Som utgivare gäller det numera att snabbt skaffa sig tillräckligt beslutsunderlag för att fatta ett beslut. Förr, när den eventuella namnpubliceringen enbart skedde i papperstidningen, fanns det gott om tid att fundera. Numera ska det mesta publiceras på nätet och det innebär att tiden att fundera ofta är begränsad till minuter. I tveksamma fall kan jag naturligtvis stoppa publiceringen och ta mig tid att fundera, men ofta är nyhetsvärdet så stort att det inte är aktuellt att vänta mer än några minuter med att publicera.
När det gäller Nousiainens namn var beslutet inte alldeles enkelt att fatta. För det första riktades anklagelserna mot en avliden man som inte hade någon möjlighet att försvara sig eller motbevisa anklagelserna. Det kommer knappast någonsin att gå att slå fast om Nousiainen var skyldig till anklagelserna eller inte. För det andra avstår vi i de allra, allra flesta fall ifrån att namnpublicera personer som enbart är misstänkta för brottsliga gärningar. I det här fallet var inte ens någon brottsutredning inledd.
I andra vågskålen låg det faktum att Patrik Sjöberg är en av Sveriges mest kända idrottare genom tiderna. Hans tränare Viljo Nousiainen är tillika en av de mest kända svenska idrottstränarna någonsin. Allmänintresset kring dessa båda personer är med andra ord enormt. När Sjöberg i en bok offentliggör den här typen av anklagelser mot Nousiainen blir det orimligt för oss som tidning att anonymisera vem som Sjöberg riktar sina anklagelser mot. Kärnan i Sjöbergs bok är ju relationen mellan honom och tränaren/styvfadern.
Innehållet i Sjöbergs bok hade sådant allmänintresse att den var oundviklig att skriva om. När vi väl hade tagit det beslutet var det också oundvikligt att skriva om Sjöbergs anklagelser mot sin tränare. Att i det läget anonymisera tränaren vore enbart fånigt – alla vet vem som tränade Patrik Sjöberg. Att ytterligare två personer, däribland friidrottstränaren Yannick Tregaro, trädde fram och berättade om att de också blivit sexuellt utnyttjade av Nousiainen bidrog bara ytterligare till att öka allmänintresset och stärka Sjöbergs berättelse.
Att namnpublicera Viljo Nousiainen blev av ovan nämna skäl till sist ett ganska självklart beslut att ta. Alla namnpubliceringar av det här slaget måste dock noga övervägas och det får aldrig bli så att en avliden person blir lättare att namnpublicera bara för att han själv inte längre kan reagera på eller försvara sig mot publiciteten. För Nousiainens släktingar är det här naturligtvis inte alls roligt att få höra, elva år efter hans död. I det här fallet vägde dock allmänhetens behov av att veta tyngre än Nousiainens anhörigas behov av integritet.
Trevlig helg!