Utgångspunkten för alla nyhetsmedier är att fungera som läsarens, lyssnarens eller tittarens förlängda arm. Vi ska berätta om sådant som läsaren vill veta, men inte kan eller har möjlighet att ta reda på själv.
En annan viktig utgångspunkt är att berätta allt vi kan. Att filtrera bort viktig och relevant information är inte att gå läsarnas uppdrag. Vi ska helt enkelt berätta allt vi vet så länge det har betydelse och är viktigt och är intressant för våra läsare.
Det finns dock undantag från principen att berätta allt. De formuleras väl i paragraf 15 i de spelregler för radio, press och tv, som branschen enats om att följa:
Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
Regeln tillämpas oftast i brottssammanhang. Brottslingar namnges inte särskilt ofta i svenska medier, av ovan nämna skäl. Skälet är att det oftast saknas ett uppenbart allmänintresse som motiverar namnpublicering i brottssammanhang.
Kurirens policy innebär att vi namnpublicerar brottslingar vid ett begränsat antal tillfällen. Brottslingar som kan anses vara offentliga personer namnges i regel då de begår brott. Offentliga personer kan till exempel vara politiker, företagsledare, elitidrottsmän eller personer som begår organiserad och upprepad brottslighet. När det gäller den här gruppen människor väger allmänintresset tyngre än personernas behov av integritet. Ibland kan också själva brottets art och allvar rättfärdiga namnpublicering.
Personer som döms för uppmärksammade mord och grova knarkbrott kan till exempel också namnges enligt Kurirens publiceringspolicy. Det är dock viktigt att poängtera att varje publicering prövas individuellt. Inget fall är det andra likt och det kan finnas särskilda skäl som gör att vi ibland namnpublicerar, medan vi i likartade fall vid andra tillfällen avstår ifrån namnpublicering.
Nästan varje vecka diskuterar jag namnpubliceringar med läsare. Det handlar oftast om personer som menar att vi är fega och namnpublicerar för sällan, men även sådana som anser att brottslingar aldrig ska namnges. De som vill att vi namnpublicerar mer motiverar ofta den ståndpunkten med att den som begått ett brott förtjänar att ”hängas ut” i tidningen. I veckan blev jag uppringd av en kvinna som ansåg att vi borde namnpublicera alla djurplågare, eftersom hon ansåg att just det brottet var särskilt avskyvärt.
Gemensamt för dem som vill gå långt i namnpubliceringsfrågor är att de anser att publiceringen ska fungera som ett straff för brottslingen. Tidningen ska fungera som en kompletterande domstol som utdömer publiceringsstraff.
Straffresonemanget kan jag som ansvarig utgivare aldrig använda som motiv för namnpublicering. En tidning är ingen rättsinstans som dömer och straffar människor. När vi namnger personer måste det bottna i att våra läsare har ett stort behov av att få kännedom om en persons identitet. Behovet ska dessutom vara så starkt att det väger tyngre än att den utpekade sannolikt drabbas av en hel del olägenheter av publiceringen.
Trevlig helg!