"Det här är en av de sista bilderna på Wille. Han var en vacker ung man", säger mamma Lena Ingell.
Wille Ingell var omtyckt av många. Han var empatisk, rolig och retsam. Han var en öppen människa, äventyrlig och spontan. Han var social och nyfiken på det mesta i livet. Han bar ett ärr som gick lodrätt över kroppen.
Lena och Wille en fin sommardag för bara några år sedan. Bilden är ett kärt minne från en fin dag.
Lena och Wille en fin sommardag för bara några år sedan. Bilden är ett kärt minne från en fin dag.
– Vi stod väldigt nära varandra, vi var sammanflätade på ett alldeles speciellt sätt. Han var mitt enda barn och när Wille var tonåring donerade jag min ena njure till honom, berättar Lena Ingell, 54.
Wille fick ta emot sin mammas ena njure då han var 16 år.
När Wille var 16 år genomgick han en njurtransplantation då han fick mamma Lenas ena njure.
Hon var mamman som alltid fanns vid sonens sida under sjukbesöken.
– Och när jag var sjuk drog han med mig ut så att jag mådde bättre. Vi var inte bara mamma och son, vi var också bästa vänner. Jag blev vän med hans vänner och han blev vän med mina vänner. Wille var omtyckt av så många.
I augusti är det ett år sedan Lena miste sin son i en olycka med elsparkcykel, på väg från stan hem till Malmudden.
Kvällen innan hade han och kompisen David Nordmark, 28, varit ute och kört motorcykel tillsammans med en tredje vän. Den kvällen slutade med att den tredje vännen var med om en svår olycka i en krock med en personbil på Bergnäsbron.
Wille och kompisen David på den sista bilden tillsammans. Den togs dagen innan olyckan.
– Wille var chockad och medtagen och jag försökte trösta honom. Det var tufft, till en början visste vi inte ens om vännen klarat sig, säger Lena.
Dagen efter åkte David och Wille in till stan för att prata och ta en öl.
– Wille tog bara en öl och efter ett par timmar åkte vi hemåt på varsin elsparkcykel som vi hyrde längs vägen, säger David.
När duon nästan var framme på Malmudden såg David i ögonvrån hur dispalyen på Willes cykel blivit svart och i nästa stund störtade vännen i marken och slog huvudet i en trottoarkant. David försöker få liv i sin vän. Han klappar till honom på kinden, men Wille vaknar inte.
– Jag ringer SOS alarm och påbörjar hjärt- och lungräddning. Till slut kommer Willes andning igång. Den är rosslig men jag är glad att han andas. Sedan kommer ambulansen och tar över, med stor ansträngning säger Wille att han har fruktansvärt ont i huvudet. De tror att Wille är full, men det är han inte.
Willes kompis David Nordmark och bonusbrorsan Teo Berglund sörjer Wille, tillsammans med Willes mamma Lena.
Willes kompis David Nordmark och bonusbrorsan Teo Berglund sörjer Wille, tillsammans med Willes mamma Lena.
David får inte följa med i ambulansen och ringer chockad till Willes mamma Lena.
– Jag ringer sjukhuset direkt och får lugnande besked. Wille har en blödning men läget är under kontroll. Jag får samma besked när jag ringer på nytt och personalen säger att jag lugnt kan lägga mig och sova. Jag tänker att Wille säkert sagt till personalen att jag inte behöver komma. Han är van vid sjukhus och trygg i den miljön, och hans pappa är där.
Men tidigt nästa morgon får Lena ett samtal från sjukhuset. Läget har försämrats, Wille ska köras till Umeå. Lena störtar i väg till sjukhuset, hon pussar och kramar sin son, som inte är kontaktbar,
Lena meddelar David att Wille ska flygas till Umeå och för kompisen blir väntan hemma i Luleå lång. Lena, Willes flickvän och hans pappa följer med till Umeå, där ett fruktansvärt besked väntar. Wille är hjärndöd och det enda som återstår är att koppla ur respiratorn.
Beskedet är chockartat för dem alla. Wille kan inte dö. Han kan bara inte dö. Han har överlevt en njurtransplantation och klarat många tuffa läkarbesök. Det är omöjligt att ta in att hans liv ska ta slut.
Lena tillbringar en natt på patienthotellet innan det sista avskedet ska tas och då händer något som gör Lena riktigt upprörd.
– De ringer mig sent på kvällen från röntgenavdelningen på Sunderby sjukhus. En person frågar argt efter Wille. Var är han, han ska ju röntgas nu? Jag förklarar att Wille är i Umeå, han är hjärndöd och imorgon ska respiratorn stängas av. Hur kunde de inte veta det?
Vi stod där tillsammans runt Wille, jag, Willes pappa och hans flickvän. Vi spelade en av Willes favoritlåtar. Efteråt stannade vi hos Wille länge, länge. Hur ska man kunna lämna sitt barn där? säger Lena Ingell.
När respiratorn kopplas ur håller Lena sin hand på Willes hjärta, tills det slutar att slå.
– Vi stod där tillsammans runt Wille, jag, Willes pappa och hans flickvän. Vi spelade en av Willes favoritlåtar. Efteråt stannade vi hos Wille länge, länge. Hur ska man kunna lämna sitt barn där?
Men Lena måste till slut lämna sin älskade son och åka hem i en bubbla av smärtsam sorg och en känsla av total overklighet.
Willes liv slutade som det började, med ambulansfärd till Umeå universitetssjukhus. När han föddes berodde det på att han drabbats av en blodpropp i den stora ven som försörjer njuren med blod. Nu hade han drabbats av ett skalltrauma.
– Jag skrev en text till Wille efteråt. En hand på ditt hjärta, ett sista farväl, det bränner, det bultar … I början kunde jag inte äta eller sova och jag kan knappt sova ännu. I början ställde jag klockan för att tvinga i mig en bit mat. Jag låg och grinade och skakade hela tiden. Katten och hunden la sig ovanpå mig, de kände av hur jag mådde.
Hunden Jack är en stor tröst i sorgen efter Lenas son Wille
Hunden Jack är en stor tröst i sorgen efter lenas son Wille
Hunden Jack är en stor tröst i sorgen efter lenas son Wille
Hunden Jack är en stor tröst i sorgen efter lenas son Wille
Hunden Jack är en stor tröst i sorgen efter lenas son Wille
Sorgen gör ont i hela kroppen och hon delar känslan med många. Familjen, vännerna, David och Willes tjej betyder mycket för Lena.
– I början var vi med varandra 24/7, vi klamrade oss vid varandra och det var den största trösten.
Lena, David och Willes flickvän delar också en stark upplevelse efter att Lena kom hem från Umeå och de hämtade hem Willes katt till hans och flickvännens lägenhet.
– Vi går med tunga steg uppför trapporna, katten Hjördis jamar, hoppar och är jätteglad för att få komma hem. Det är en varm, mjuk och skön luft i lägenheten, vi blir omslutna av något varmt och starkt kärleksfullt. Energin som sköljer över oss får håret att resa sig på oss alla tre. Vi blir helt fyllda av kärlek. Det pågår under några minuter och är svårt att sätta ord på den starka energin. Jag tolkar det som att Wille ville visa att det är okej, han har det bra. Vi kände samma sak alla tre.
David Nordmark var med när Willes elsparkcykel slutade fungera och hjulen låste sig så att han flög av och slog huvudet.
Teo Berglund, 19, miste en älskad bonusbror när Wille dog.
David nickar och håller med:
– Jag har aldrig varit med om något liknande. Det kändes som att vi lämnade ett kallt Luleå och landade bland värme och palmer. Jag tror aldrig jag kommer att uppleva den känslan igen. Det var magiskt och känns som ett bevis för att det finns något bortanför denna värld.
För David har Wille betytt extra mycket när han mått dåligt.
– När jag led av panikångest fanns han där för att lyssna och stötta mig, han gav mig böcker att läsa och vi kom varandra nära på djupet. Nu när jag mådde dåligt fanns inte han där längre. Jag kan känna än i dag att det är bullshit, Wille är inte död. Det kan inte vara sant.
Begravningen blev en stor minnesfest för livet, med bilder från Willes liv och musik som både Lena och Willes vänner skrivit till hans ära. Lena sjöng sången hon själv skrivit och en låt med Cat Stevens under festen i Ebeneser.
Innan begravningen fick David se Wille i öppen kista.
– Jag fick ju aldrig ta farväl på sjukhuset, så det var fint. Wille hade sina solglajjor och det kändes som att han var med.
Wille älskade motorcyklar och var tokig i hockey. Lena säger att det var synd att han inte fick uppleva SM-guldet.
– Jag har varit på matcherna och skrikit och firat i hans ställe, säger Lena.
Lena och teo har likadana tatueringar på armen. Det är Willes egen handstil och ett hjärta han ritat.
Både hon och David har gjort tatueringar till Willes minne. David har tatuerat in orden ”Wille, vi tar en hiphoprunda”.
– Det var ett internt skämt mellan oss och nu står textraden på mitt bröst. Det är den tatueringen jag är mest stolt över.
Tatueringen med Davids och Willes interna skämt betyder mycket för David.
Lena och Willes bonusbror Teo Berglund, 19, har likadana tatueringar på armen, Willes egen namnunderskrift och ett hjärta han ritat.
Lena säger att hon under året har sökt olika sorts samtalsstöd, men att dela samma smärta och sorg med David, Willes flickvän, familjen och många vänner är det som betyder mest. Hon säger att sorgen mjuknar i kanterna, men saknaden växer hela tiden och den känns värre med tiden.
Just nu känner sig Lena mest arg. Arg för att Wille inte flögs till Umeå på en gång och arg för att elsparkcyklarna inte stoppas.
– Jag är också arg för att det har pratats om att Wille var full. Obduktionen visade att Wille hade noll promille i blodet vid olyckstillfället.
Willes kompis David Nordmark och bonusbrorsan Teo Berglund sörjer Wille, tillsammans med Willes mamma Lena.
Både hon och David önskar att elsparkcyklarna skulle förbjudas.
– Jag känner till många fall där människor skadats i samband med olyckor och när olyckan sker så är du själv ansvarig för att kontrollera att elsparkcykeln är ok. Händer det en olycka så är det ditt eget ansvar. När du säger ja till appen säger du ja till dessa villkor och även framtida villkor. Det är som att ”make a deal with the devil” och en finstilt regel som kanske inte så många känner till. Bort med de där elsparkcyklarna bara! Vi kan promenera eller cykla i stället, det är dessutom bättre för hälsan att röra på sig.
Wille Ingell blev 26 år
Wilhelm Ingell blev 26 år.
Fotnot: Vården av Wille är anmäld enligt Lex Maria till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.