Det följande är ett felfritt faktum: det vi har här är årets första fullpoängare på bio. En triumf. Fullständigt och ingenting annat.
En bulls eye på fem Kurirenryttare i betyg har sällan känts så självklar som nu. Och egentligen är även det alldeles för lite. Jag skulle behöva utöka till 100 Kurirenryttare. Just det: vi säger att det är Det faktiska betyget. HUNDRA KURIRENRYTTARE I BETYG!!
Försoning är en sorglig film. Försoning är en intill den allra minimalaste biroll fantastiskt välspelad film. Försoning är en dramatisk film. Försoning är också en svindlande fint fotograferad och minutiöst välklippt film. Faktiskt: Försoning är en film komplett befriad från alla fel. Två timmar och tre minuter av total professionalism. En smärtsam njutning. Det är inte ofta det händer; kanske någon gång per kalenderår, men: det här är en film som kommer att stanna kvar hos de som ser den. Kanske för alltid. Man blir inte av med den. Och har inte alls någon önskan till det heller. Vi pratar alltså om mänsklig magi här. Helt, HELT oförglömlig. Regissören Joe Wright har vi tidigare sett Jane Austen-filmatiseringen Stolhet och fördom av. Med Keira Knightley även den. Och en storslaget bra film den också. Nu har han tagit sig an Ian McEwans förtätade romanbygge om de svårartade konsekvenserna av vad en liten flicka begåvad med stor och frikostig fantasi såg, eller tyckte sig se, vid några tillfällen på på familjens lantgods i slutet av 30-talet; några år före andra världskrigets utbrott. 13-åriga Briony (fantastiskt fint spelad av fyndet Saoirse Ronan) blir uppskrämd av det hon tolkar in i de möten som hon bevittnar mellan sin äldre syster Cecilia (Keira Knightley) och husans son Robbie (James McAvoy). Hon rapporterar brådmoget sina iakttagelser. Och konsekvenserna av detta innebär en sorg utan synbart slut. Plötsligt flyttas vi till det fruktansvärda kaoset på stranden i franska Dunkerque 1940, när över 300.000 brittiska soldater skulle evakueras därifrån.Däribland Robbie. Hästar skjuts ihjäl, körer sjunger, fordon förstörs, ett
pariserhjul snurrar, folk spyr, dör, skiker. Allt är kaos men - en alldeles förkrossande scen som har filmats i princip en enda tagning handlar det om. Och så där går det på. Utan att jag kan vara så mycket mera detaljerad än så här, för att inte ta ifrån er något av den grandiosa helhetsupplevelse som det handlar om att se Försoning. Jag får referenser i huvudet till andra minnesvärda engelska mästerverk som Den engelske patienten, Återstoden av dagen men även till en pärla från 70-talet som Budbäraren, med Julie Christie och Alan Bates samt en ung Dominic Guard, i en intrig efter en roman av L.P. Hartley och i regi av Joseph Losey som faktiskt påminner om den här. I slutet av filmen träffas vi, ungefär mitt i solarplexus, av en lång tagning av Vanessa Redgraves nakna ansikte. Hon spelar den åldrade Briony. Som i en TV-intervju berättar allt. Och härmed ber jag att få komma med ett insisterande såväl som ett yrkande: ni måste se den här filmen. Ni. måste. faktiskt. absolut. göra. just. det. Ni kommer inte att kunna förlåta er själv annars. Så ... gör det redan i kväll. Forma kö på Filmstaden till en seriöst oförglömlig film hemmahörande inom mästerskapsklassen. Jag skulle knappast tro att det blir så mycket bättre att gå på bio än så här, under resten av 2008. Helt fulländat om kärlek, skuld och längtan. Man får ögon fulla av tårar innan det är över. Gör det alltså just nu på en gång: fixa biljetter till Försoning och se den med den som ni tycker allra mest om. I hela världen. Mycket vackert. På ett smärtsamt vis. Och som redan påpekats: Oförglömligt.