Det är metalafton i Norrbotten. Men det är inte vilken metalafton som helst. Motörhead, bandet som harvat på sedan tidernas begynnelse förgyller ikväll Luleå med sin närvaro. När portarna öppnas ringlar sig kön som en orm ute i regnet. Stämningen är på topp, även om jag hör muttrande här och där om att det inte finns någon bar. Vart du än vänder huvudet ser du Motörhead t-shirts vandra omkring med tillhörande fan.
Det är norska Jorn som värmer upp scenen innan Lemmy, Phil och Mikkey kliver på. Jörn Lande är mannen med den gudomliga rösten. Jag lär knappast vara den första som tycker att hans röst är slående lik Ronnie James Dios. Men då har han ju också gjort en hyllningsplatta till legenden. Första budordet lyder: "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" och käre Dio, jag ville icke häda, men nu när du inte längre finns bland oss tycker jag att Jörn är en värdig ersättare. Självklart hyllar han sin stora idol också med Dios Rainbow in the dark.
Norsk svenska är det sötaste som finns och jag fnissar lite när Jörn hurtigt frågar oss om vi mår bra. JA! Vrålar publiken. "Tack så mycket" och så hyvlar de iväg We rock the angels down. Sedan får vi njuta av svängiga Something going on below. Här hade jag kunnat skriva något opassande, men jag nöjer mig med att påpeka att visst är det någonting som händer när Jörn smeker våra hörselgångar med sin underbara stämma. Men jag säger inte vart.
När Jorn klivit av scenen ångar hela Pontushallen av förväntan. Det är fullt nere på golvet, och det är fullt uppe på läktarna. Jag blir nästan tårögd av denna underbara syn.
Och äntligen så är det dags. Det folk från hela länet vallfärdat till. Motörhead! Sirener ljuder ut över publiken och spräcker nästan hål på trumhinnorna. Mannen, myten, legenden – The Lemmy kliver på scenen och Bomber vevas igång. Motörhead - Louder than everything else. Jajemän, de är regerande världsmästare när det kommer till att leva om. Utan onödigt mellanpladder manglar de direkt vidare med Damage Case. Det är högt. På riktigt. Tänderna skallrar i munnen på mig, mina inre organ dansar jitterbugg och det kittlas under fötterna. Lemmy, mannen som föddes med boots och hatt ser ut och låter som han alltid har gjort. Men det är inte alls uttjatat och tråkigt för det. Det är Motörhead. Det är fantastiskt.
– Vi har två spelningar kvar på vår turné, upplyser gitarristen Phil oss om.
– Men det är den sista i Sverige.
Norrbotten gör mig stolt, Motörhead hade inte kunnat få en bättre avslutning på Sverigerundan än i lilla Luleå. Det tycker jag vi bevisar när det är dags för ljudtestet.
– Kan ni låta högre än Sao Paolo, New York, Stockholm? One, two, three! Luleå vrålar som aldrig förr.
– Ni som sitter på läktarna borde skämmas. Och så beordrar kung Lemmy alla att stå upp och vråla. Pontushallen vibrerar. Låtar från nya albumet The Wörld Is Yours blandas med gamla godingar.
Sedan är det dags för vår svenske Mikkey Dee att briljera. Somliga finner trumsolon tråkiga. Jag finner de ytterst fascinerande. Jag är helt övertygad om att när detta hamrande hårsvall till människa går loss på det stackars trumsetet är det knappast någon som gäspar.
You like rock n’ roll, don’t you? Are you ready? Hundratals nävar vevar I luften. Jag har nog aldrig förr sett så mycket folk på en hårdrockstillställning i Norrbotten. Det är så här det ska vara. Sen är det helt plötsligt slut. Men självklart kliver de på igen. Och jag smälter som en glass i solsken när de spelar Whorehouse Blues. Jag hoppas att Lemmy alltid går omkring med ett munspel i fickan. Och sedan får vi höra låten som Motörhead måste vara dödligt less på, Ace Of Spades. Är inte publiken lika less den? Tydligen inte, Hårmanar flyger fram och tillbaka, nävar pumpar i luften. Alla är nöjda.
"Don’t forget us, we are fucking Motörhead" och så avslutar de med Overkill. Jag tror ingen glömmer de efter i kväll.
Jag avslutar med ett citat från filmen Airheads: "Who’d win in a wrestlingmatch, Lemmy or God?" Lemmy..? God…? "Wrong! Trick question, Lemmy IS God´"