Lola presenteras som en föreställning om att våga vara den man är. I det här fallet gäller det en transvestit som sannerligen har haft mycket att kämpa med. En deprimerad mamma som dog av en överdos tabletter, en alkoholiserad pappa som inte accepterade sonens läggning och därutöver spott och spe från omgivningen. Ja, och så Lolas eget koleriska humör och missbruk – "jag är lite luddig i kanten och vem fan skulle inte vara det efter en cocktail av stesolid och Jack Daniels" säger rollkaraktären i inledningen och lockar publiken till skratt.
På sin ålders höst blickar Bert, som tog sig namnet Lola, tillbaka på sin barndom, uppväxt och livsavgörande händelser. Det är en monolog med mycket humor, ofta svart humor, varvat med – ja faktiskt – visdomsord.
Några berättelser etsar sig fast mer än andra. Han brukade sjunga Schubert för sin mamma på torsdagseftermiddagarna. En dag hade han fått kvarsittning, eftersom han hade hoppat hopprep med flickorna på rasten – det var inte ok enligt läraren – och när han kom hem var hans mamma borta. För gott.
Eller den här: Lola hälsar på sin demenssjuka pappa på ålderdomshemmet. Pappan tror att Lola är syster Inez och för första gången kan de prata förtroligt med varandra. Just innan pappan dör ber han Lola sjunga för honom och frågar hur det har gått med turnéerna ute i Europa. Lola inser att pappan någonstans har insett att det är sonen som varit på besök, inte syster Inez.
Tommy Körberg kan så klart sjunga, och här serveras gamla schlagers som exempelvis "Räkna de lyckliga stunderna blott" men också nyskriven musik av bland annat Björn Ulvaeus och Tomas Andersson Wij. Tommy Körberg fungerar bra i rollen och det är en underhållande monolog, men kanske inte fullt så gripande som utlovas. Sedan kan man undra varför rollkaraktären Lola inte har blivit mer ödmjuk av den egna orättvisa behandlingen som hon utstått, utan är så taskig mot pianisten som hon säger sig älska.