Var det stora kriget oundvikligt när Gavrilo Princip skjutit skotten mot Franz Ferdinand och hans hustru den 28 juni 1914 i Sarajevo i Bosnien-Hercegovina?
Naturligtvis inte. Men dåtidens Europapolitik var översållad av mer eller mindre offentliga överenskommelser, där nationer lovade varandra stöd. De europeiska kolonierna var en nagel i ögat på de stater som varit för sent ute på världshaven för att kunna påstå att de tog makten i delar av Afrika och Asien och på Balkan, Europas oroliga hörn, förutsattes slovener, kroater, serber, bosnier och andra folk utan land (tjecker, slovaker) vara nöjda med situationen. Det var de inte.
Morden blev den tändande gnistan.
Redan tidigt, dagen efter i exempelvis Norrbottens-Kuriren, talades om en serbisk sammansvärjning. Efter hand har det visat sig att utefter den kortegeväg som tronföljaren och hans hustru skulle färdas, fanns åtta attentatsmän, försedda med vapen och bomber. Den förste blev rädd, den andre (typografen Gavrinovic) kastade sin bomb, vissa säger handgranat, mot ärkehertigens bil.
Kuriren: ”Ärkehertigen stötte emellertid tillbaka bomben med armen och den exploderade sedan bilen passerat”.
Explosionen skedde under den efterföljande bilen i kortegen. Ett antal personer sårades när bilen sprängdes i luften. Det var dessa som ärkehertigen var på väg att besöka på sjukhuset, när hans chaufför körde fel och stannade i ett gathörn för att vända bilen. Där befann sig Princip som tog tillfället i akt och avlossade sin revolver. Två skott, två döda.
Han greps omedelbart av kringstående och misslyckades med att ta sitt eget liv i tumultet. Den giftkapsel han svalde hade förlorat sin verkan.
Månaden efter, i juli 1914, försökte österrikarna försäkra sig om att deras allianser skulle hålla. Man ville en gång för alla sätta Serbien på plats och försäkra sig om närvaron på Balkan.
Den 23 juli sände österrikarna ett ultimatum till Serbien. Man förutsatte att det rörde sig om en serbisk sammansvärjning och krävde bland annat att serberna skulle tillsätta en utredning, en utredning där även Österrike skulle vara representerat.
I Kuriren dagarna efter blir rubrikerna allt större och allt mer dramatiska: "Krigsmolnen skocka sig", "Faran för europeiskt krig öfverhängande", "Wienpressen förmanar", "Österrikiska beskickningen lämnar Serbien, som ej svaret blir gynnsamt".
Serbien fick två dygn på sig att svara och flera av kraven var medvetet utformade för att serberna inte skulle kunna gå med på dem utan att ge avkall på sin nationella suveränitet.
Storbritannien och Ryssland, i likhet med flera andra stormakter, pressade serberna att gå med på kraven. Den 24 juli ställde sig Tyskland på Österrike-Ungerns sida.
Dagen efter meddelade serberna att de accepterade de flesta av kraven, utom vissa punkter som man ville skulle tas upp i den internationella domstolen i Haag. Samma dag som svaret avgavs beslutade Ryssland att mobilisera trupper. Det samma gjorde Serbien.
Här hade Österrike-Ungern kunnat nöja sig med den diplomatiska segern över Serbien. Men den 28 juli förklarades krig. Ryssland inledde fullständig mobilisering den 29 och 30 juli.
Den 1 augusti mobiliserade Tyskland och Frankrike. Tyskland förklarade krig mot Ryssland och några dagar senare mot Frankrike sedan fransmännen förklarat att man skulle hålla sina löften till Ryssland. Tyskarna fullföljde de redan uppgjorda planerna och tågade den 4 augusti in i Belgien. Några timmar senare förklarade England krig mot Tyskland. Den 6 augusti kom den österrikiska krigsförklaringen mot Ryssland.
Europa befann sig i krig.