Särskilt i norr är det som att vi vill ta all energi som ljuset ger och göra så mycket som möjligt. Musikfestivaler uppstår och förgår men vissa, som Kalottjazz och Blues i HaparandaTorneå, tycks bestå. I år är det 34:e året som jazz- och bluesfantaster samlas vid Torneälvens utlopp.
I år är festivalen samlad på finska sidan, bakom Aines konstmuseum. Det är ett bra val som ger tydligare känsla av festival än när den som tidigare spridits över båda städerna. Att förlägga festivalen växelvis på finska och svenska sidan skulle vara ett bra framtida koncept.
Fredagens program domineras av bluesen genom bland annat Ten Fidy Blues Band som öser på i stark funk och rock. Publiken i bluestältet knockas av den energiska musiken. Även Ramblin’ Minds, välkända för norrbottenspubliken, får publiken att jubla med sitt tunga bluesgung.
Lördagen startar i museiparken. Såpbubblor stiger mot en klarblå himmel. Barnen hoppar efter bubblorna, folk strosar förbi konstutställning i det gröna och samlas kring utescenen. Eveliina Halme och Henrik Pyörälä, nyss utexaminerade från Pop- och Jazzkonservatoriet i Tornio bjuder som Duo Eve & Henkka på ett jazzigt program för hela familjen. Till Henriks sköna gitarr sjunger Eveliina både barnvisor och jazzstandards med mjuk och cool stämma.
Senare på eftermiddagen spelar Tomas Janzon Trio. Tomas Janzon är gitarrist, organist och kompositör, född i Sverige, men har arbetat mest i USA. Trots det eller kanske just därför doftar både hans kompositioner och arrangemang av svensk sommar och nordisk folkton. Hans spel är sprött och melodiskt och med inte en ton för mycket. Med "En dejlig rosa" sätter han hela publiken i trance.
Osmo Ikonen släpper loss i storbandsjazz även om de endast är sex man. Han verkar ha närmast stjärnstatus i Finland för fansen samlas vid scenen och när han börjar sjunga antar jublet karaktär av ”elvisfeber”. Och killen kan verkligen både sjunga och inta en scen. Rösten är både smeksam och stark och han leder bandet med ledig stil och skönt kroppsspråk; en ung finsk Frank Sinatra. På klanderfri engelska levererar han låtar av Stevie Wonder, Ray Charles och Van Halen men också eget material på finska.
Kauko Röyhkä & Severi Pyysalo lyckas också på liten sättning ösa som ett storband men mer rockigt. Kauko Röyhkä är författare och rockmusiker och har en skön rå stämma men tyvärr sjunger både han och Maarit Hurmerinta som gästar bandet alltför falskt för att det var vara roligt.
Det som däremot är en stor fröjd är Nina Mya som ger festivalens avslutningskonsert i en fullsatt Torneå kyrka tillsammans med pianist Henri Mäntylä och saxofonist Petri Puolitaival. Gospel, soul, negro spiritual och egna låtar framförs med sådan närvaro och intensitet så att håret krullar sig. Det är en artist man skulle vilja få till Sverige och Norrbotten. Bättre nöjen i sommaren kan man knappast ha, eller…?