Glada minnen från gamla Folkan

När Thord Sterbäck satte sin klarinett mot munnen och för uppskattningsvis tolvtusende gången blåste i gång Hoagy Carmichaels eviga Stardust - då vibrerade nostalgin angående gamla nerbrunna och för gott försvunna Folkan i Luleå på ett mera än enbart pliktskyldigt sätt. I stort sett varje medborgare i Luleå, i åldrarna 40 + och uppåt, har någon form av personliga minnen från Folkan. Där dansades det, varje onsdag och söndag, i åtskilliga decennier. Där utanför stoppades diskret medhavda buteljer undan, vars innehåll sedan konsumerades under kvällens lopp när det var dags att "gå ut och lufta sig". Orkestrar som Swing Stars, Sterbäck-Mann-kvintetten, Nordpolarna och många andra var i princip aldrig spellediga. Medlemmarna i grupperna satt igenom sina set på Folkan, for sedan hem - disciplinerat - mitt i natten och steg sedan upp på morgonen för att inställa sig på jobbet på exempelvis järnverket. En rutin som för vissa kom att sträcka sig över en halv livstid. Eller längre. I lördags anordnades det en minneskväll för gamla Folkan. Visserligen nedbrunnet, men aldrig bortglömt. Initiativtagaren till kvällen var Sven-Erik Hornberg, under namnet "Svempa" ungefär hur länge som helst Luleås motsvarighet till allsångsmaestron Egon Kjerrman och kvällen samt minnet av Folkan till ära snyggt skrudad i albylvit kostym. - Jag kände att det fanns ett behov av en sån här kväll. Och det blev ju fullsatt, över hundra personer! Nu kanske det kan bli av mera regelbundet också. Någon sade en gång varannan månad. Vi får se. Det dansades på golvet framför scenen, det dansades mellan borden och det dansades ute i garderoben och foajén ävenså. - Egentligen slutade jag spela för två år sedan, hävdade eleganten Thord Sterbäck, medan han lutade spatserkäppen mot bardisken och eftertänksamt läppjade på en fyra Grönstedts konjak (sagt till servitrisen: "jasså, räcker inte tjugo kronor för den här, säger du"). - Men en sån här kväll är det ju självklart att man plockar fram klarinetten igen. Man känner ju igen publiken från förr i tiden. Många av dem, i alla fall. Det var mycket skoj på den tiden. Ja, herregud! Andra gamla lirare hade också, förmodligen utan allt för hård övertalning, förmåtts att komma till nostalgi-kvällen. Rolf "Fille" Lindström, Luleås Art Tatum, Björn "Nalle" Ohlsson och så förstås - Rosie! Sångerskan Rose-Marie Thessén, som slöt gamla väninnan Margareta Almlöw i sin famn i en välkomnande evinnerlighetskram, och svämmade över av minnen från Those Were The Days på Folkan. - Jag var bara 17 år och fick sjunga med Lennart Lindbloms orkester. Där fanns Gunnar Wiklund! Han sjöng bara svenska schlagers och jag ville bara sjunga amerikansk jazz. Billie Holiday, Carmen McRae, Sarah Vaughan. - Men Gunnar var ju så VANSINNIGT SNYGG. Vi hade faktiskt en liten oskyldig romans också ... Hans mamma brukade bjuda på palt! Och till de rökfärgade tonerna av Henry Mancinis The Days of Wine and Roses, musik för bourbon-åttor och manchettknappar; sensuellt framviskad av Rosie till ett komp av bland annat basisten Kurt Allan Nordlund och San Franciscos egen export till Luleå, pianisten Jake Jacobsson, avgick vi därefter från Folkets hus Ripan. Som den här kvällen var så fyllt av minnen av ett annat och betydligt mera legendariskt Folkets hus. Vem tyckte förresten att det var fel med en stunds nostalgi? Ingen som befann sig i den här kåken. I alla fall.