Grease-fest i Persöskolan - och "hela byn" var där!

- Det var inte bättre förr, meddelade inledningsvis och dystert en yngling som såg ut som om han möjligen visste vad han pratade om. "Förr" var i det här fallet 50-talet och den inledningsvis benämnda bedömningen ingick i den av Jan Lundgren specialskrivna prologen till den av brylcreme och motorolja aromatiskt väldoftande musicalen G rease, som mellanstadie-elever på Persöskolan - med iakttagandet av fullständigt ohöljd entusiasm - i samarbete med Kulturskolan premiärspelade på tisdagskvällen (och kommer att slutspela i kväll, onsdag). Spelet ägde rum i byns skolas gympasal, under välvilligt övervakande av skolans rektor, lärarstaben, spridda föräldrar, släktingar och vänner, lokalpress-representanter och för övrigt vad som kändes som väsentliga delar av "hela byn". Och de agerande mellanstadie-eleverna var väl sam-synkade i sitt spel, undvek sorgfälligt att kollidera med varandra på scenen samt sjöng, oerhört inlevelsefullt och innerligt, ur djupet av sina prepubertala kroppar och med ibland målbrottstorterade röster. Som dock aldrig sprack, på något olämpligt sätt. Gympasalen i Persöskolan förvandlades alltså, för en kväll och så en till som sagt, till Rydell High School och det diggades rock’n’roll-hårt i både ribbstolar och från golvnivå när Maria Clausén och Manne Segerlund, som det till oundviklig kärlek helt förutbestämda paret Sandy och Danny fick varandra. Till den avslutande skolbalens och mängdens jubel - manifesterat i i jublande låtar som We Go Together och You’re The One That I Want. För hundra år sedan, eller i varje fall 1978, var Grease en oslagbart populär film, där John Travolta spelade Danny, med viss ligistvarning och hotfullt övergångsställesbreda "tattarskakler", mot Olivia Neutron-Bombs (Newton-John, var det kanske visst) ljuvt platinablonda Sandy. De fick vara med på ett hörn den här kvällen också. Eller rättare sagt på en del av fondväggen, där bilder ur filmen projicerades Och givetvis fick alla de rätta snitsiga sångerna också plats och vara med: Grease Is The Word, Summer Nights, Hopelessly Devoted To You, Grease Lightning (fullständigt ursinnigt snyggt koreograferad!), Tears On My Pillow, Sandy, hyllningshymnen till 50-talsskådepelardonnan Sandra Dee och ännu några till dessutom. Alltså handlade det om massor av sång & dans & charmiga krumelurer & ett sånt eftertryckligt genomslag att hela publiken bara, motståndslöst,sveptes med. - Det är så vi arbetar här i
Persöskolan, försäkrade mig fröken Helen Nordmark. - Alla elever ska ha åtminstone en uppgift. Helst repliker och medverkan i en sång. Går inte det - så åtminstone en kortfattad replik, som i prologen om 50-talet. - Det var eleverna själva som ville spela Grease. Vi har sett filmen och lärt oss av den. Och väldigt många som ville göra huvudrollerna som Sandy och Danny (som i kväll demokratiskt stafettskickas över till Alina Nordmark och Marcus Pettersson)! - Gör man sånt här i skolan så får man en bra förberedelse för resten av livet också! Helt säkert och ungefär lika säkert som att: Veckans bästa Grease-fest äger så klart rum i Persöns gympasal! Konkurrenslöst.