Videon är inte längre tillgänglig
Det är en nästan overkligt vacker morgon när vi kliver ut ur bilen intill det gamla trähuset i Mörön där Gustaf Seppelin och hans sambo Pernilla Lövgren har sin lägenhet.
Det är frost i gräset och luften är klar och kall. Pernilla är på väg till skolan. Hon har bråttom för hon ska skriva ett prov, men hon hinner följa med på en kort promenad med hunden Harry, den sex månader gamla boxern som är Gustafs sällskap om dagarna.
Livet som sjukskriven trivs han inte alls med, han som alltid har hållit igång. Det blir rätt ensamt hemma i lägenheten när Pernilla är på skolan och vännerna jobbar.
- Jag snusar, dricker kaffe och brottas med hunden. Men det sociala livet tar stryk eftersom jag blir sittande här hemma.
Svår omställning
Harry tumlar runt inne i lägenheten och försöker sno åt sig en penna. Han tröttnar till slut när ingen har tid att leka med honom och lägger sig till rätta bredvid husse.
Omställningen till att vara beroende av andra har varit och är fortfarande mycket svår för Gustaf, även om han i dag klarar betydligt mer än när han först kom hem från sjukhuset.
- Mina största intressen är att köra motorcykel och bil. Och att skruva. Nu kan jag inte ens fixa till minsta lilla skitfel på bilen och jag har fått sätta farsan på att bygga ihop min MC, säger han och suckar.
I dag, 1 november, för precis ett år sedan arbetade Gustaf tillsammans med sju andra personer vid en av kalkschaktugnarna inne på Nordkalks anläggning i Luleå.
De stod och spolade vatten med ett långt kopparrör mot en klump med kalk som satt fast inne i ugnen.
Olyckan inträffade strax före midnatt. Het ånga och frätande kalkmjöl strömmade ut ur ugnen. Gustaf och Johan Löfroth, 24, stod närmast och blev svårast skadade.
Efter sex veckors kamp avled Johan av sina skador.
Bränn- och frätskadad
Gustafs kropp täcktes av 55-procentiga bränn- och frätskador och under flera veckors tid visste ingen säkert om han skulle överleva.
I dag är den försämrade synen hans största hinder i vardagen. Gustaf kan läsa bokstäver i sin läsplatta, om de är vita mot svart bakgrund och maximalt förstorade. Han kan orientera sig utomhus hemma i Mörön och i stan.
Men det han längtar mest efter, att få sätta sig bakom ratten på sin amerikanare och köra iväg, kan han inte.
Till våren väntar en ögonoperation. Hans ögon ska behandlas med stamceller. Gustaf hoppas att synen ska bli tillräckligt bra för att han ska kunna köra bil.
- Jag har svårt att gå där jag inte hittar sedan tidigare, om jag inte vet att "där står en soptunna" kan jag gå rakt på den.
Lever med minnet
Det är med visst missnöje han konstaterar att han numera måste besöka ett gym för att hålla kroppen i trim. Innan olyckan fick han all fysisk träning han behövde i jobbet.
Han vet inte i dag hur länge haN kommer tvingas vara sjukskriven. Även om han ständigt lever med minnet av olyckan låter han inte livet stanna av.
I somras besökte han Big Power Meet, som brukar beskrivas som världens största bilträff för amerikanska bilar i Västerås, tillsammans med vännerna. Han fick sitta i passagerarsätet i sin egen amerikanare.
- Det skulle ha varit jag som körde min bil. Men i och för sig, jag hade säkert ändå suttit bredvid och druckit pilsner.
Hunden gör att han kommer ut om dagarna och kan gå av sig en del av ilskan som kommer över honom. Han är fortfarande starkt kritisk mot Nordkalk, som han menar prioriterade pengar och effektivitet framför säkerhet.
- De har kört mitt liv i botten och tog livet av en annan. Ingen vill stå till svars för det. Jag undrar om ledningen för Nordkalk hade skickat in sina egna barn för att utföra det arbete vi gjorde? Det var ju tydligen helt ofarligt, säger han ironiskt.
Drog upp tröjan
Hans ålder och goda fysik var avgörande för att han överlevde med de svåra skador han fick vid olyckan. Lyckligtvis hann han dra upp tröjan för munnen och andades inte in så mycket kalk.
Nordkalk har påtalat att det fanns skyddskläder, men att dessa inte användes. Gustaf menar att skyddsutrustningen hade blivit hans död om han haft den på sig. Den hade hindrat honom från att dra upp tröjan och hade han inte kunnat göra det hade han andats in kalken.
Rensningen av kalkugnen såg han som vilket rutinjobb som helst.
- Det är ju de som sitter i slips och kavaj som ska ha koll på säkerheten. Vi som jobbar har inte betalt för att göra någon riskanalys.
Lång väg tillbaka
Gustaf konstaterar på sitt självklara sätt att det gångna året har varit det allra värsta i hans liv. Vägen tillbaka är lång och fortfarande måste han äta en del mediciner. Skinnet stramar och den skadade huden är mycket känslig för både solljus och kyla. Ont gör det också emellanåt.
Olyckan tvingade både Gustaf och Pernilla att växa upp snabbt. Hon har varit och är ett ovärderligt stöd för honom. I våras förlovade de sig och nu tittar de på hus. I Mörön, så klart, de har inga planer på att flytta från byn. Gustafs främsta krav är att huset har ett rejält garage och en stor gårdsplan. Det behövs för att få plats med alla hans bilar.
Han har erbjudits stöd för att bearbeta det som hände mentalt, men har valt att säga bort det.
- En bra karl reder väl sig själv. Jag får det stöd jag behöver av sambon, familjen och vännerna.