Gustaf Seppelin Solli hade jobbat flera nätter i rad den där tisdagen den 1 november och skulle egentligen vara ledig.
Han och flickvännen Pernilla Lövgren, 18, hade åkt in till stan samma dag. Efteråt var det meningen att de skulle åka och titta på en bil. Men då ringde Gustafs arbetsledare och frågade om han kunde komma in och jobba ännu ett nattskift. Han var anställd av företaget Empower AB, en av entreprenörerna som utför arbeten i Nordkalks anläggning inne i SSAB:s lokaler i Luleå.
- Vi stressade för att hinna äta, minns Pernilla.
De sitter bredvid varandra i soffan hemma i lägenheten i Mörön. De hade hunnit bo ihop i tre månader när olyckan inträffade, men har varit ett par i drygt tre år. Pernilla hjälper sin pojkvän att lägga in en ny prilla snus. Det får hon göra flera gånger under vårt samtal.
- Jag frågade min läkare när jag fick börja snusa igen. Han sade "det får du göra när du kan sitta upp ordentligt". Jag övade och övade. Och snabbt gick det, säger Gustaf.
Bara tummarna kvar
Hans händer blev så svårt skadade i olyckan att det endast är tummarna som har klarat sig. Dagarna innan olyckan hade han arbetat utomhus, stående på en 40 meter hög kalksilo i regn och snålblåst. När han fick veta att han skulle få andra arbetsuppgifter och dessutom få vara inomhus tyckte han att det kändes skönt.
- Det är så det fungerar, det jag jobbar med. Jag kommer till ett ställe, någon pekar ut vad som ska göras och jag gör det. Ibland är det ett rör som ska svetsas, då är jag plötsligt rörsvetsare. En annan gång ska ett räcke monteras upp, ja, då blir jag räckesmontör.
Den här gången var det en av de två kalkschaktugnarna som skulle rengöras. Gustaf arbetade tillsammans med sju andra, även de anställda av entreprenörer. De stod och spolade vatten med ett långt kopparrör mot en klump med kalk som satt fast inne i ugnen. Vattnet slangades från en brandbil och Gustaf uppskattar att det handlade om hundratals liter vatten som sprutades in. De bar inga särskilda skyddskläder, bara vanliga arbetskläder. Enligt Gustaf hade ingen av dem utfört den här typen av arbete förut. De hade inte heller fått någon information om att det kunde vara farligt.
Ångpuffar
Då och då kom små ångpuffar ut ur ugnen, men manskapet backade bara undan en kort stund och fortsatte sedan att spruta vatten. Plötsligt hörde de ett kraftigt dån från ugnen. Därefter strömmade het ånga och kalk, förmodligen både bränd och släckt, ut ur ugnens öppningar. En av de åtta hade tillfälligt lämnat byggnaden något tidigare och klarade sig. De övriga sprang mot utgången, som låg några meter bort. Där tog det stopp. Gustaf och Johan Löfroth, 24, hann inte ut.
- Ångan kom rakt på oss. Jag försökte vifta bort den i panik. Jag lade mig ned på backen och kände att jag andades in kalk. Då tänkte jag, jag lägger mig ned och dör.
Det svartnade för hans ögon och han tror att han låg avsvimmad en stund. Arbetskamraterna återvände för att dra ut honom och Johan Löfroth.
- De sköljde vatten i mina ögon för att försöka rädda synen. Sedan släpades jag in i duschen.
Gustaf minns att hans tunga kändes som en stor klump inne i munnen. Han hostade och spottade ut klumpar med kalk. När ambulansen kom bad han sjukvårdarna att pressa i honom all smärtstillande de hade.
- De sade att de hade gett mig allt som gick. Då svarade jag "det känns inte, ge mig mer". Sedan somnade jag och vaknade sex veckor senare, i Uppsala.
Olycka
När Gustaf åkt till jobbet bestämde sig Pernilla för att åka hem till sina föräldrar, som också är bosatta i Mörön och sova över hos dem. 23.30 ringde pojkvännens mamma och berättade att det hade skett en olycka.
- Vi visste inte så mycket. Vi fick höra att han hade bränt sig på kinderna och händerna, berättar hon. När vi kom fram till sjukhuset i Sunderbyn sade personalen till oss att vi skulle förbereda oss på det värsta vi någonsin hade sett.
Hon tystnar en stund. Åsynen av pojkvännen blev en chock.
- Han hade slangar överallt och andades med hjälp av respirator. Hans kroppstemperatur var bara 35 grader. Läkarna pressade i honom vätska, hans kropp var som en vätskefylld svamp. Porerna öppnade sig i ansiktet och det sipprade ut vatten.
Johan Löfroths tillstånd bedömdes vara mer kritiskt och han skickades till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Dagen efter olyckan fick Pernilla och Gustafs föräldrar beskedet att även Gustaf skulle föras dit. För Pernilla var det oerhört frustrerande att inte få ett klart besked om pojkvännen skulle överleva eller inte.
- Läkarna sade att hans skador var livshotande. Skulle han lämna mig och dö? Det var fruktansvärt.
Svårt brännskadad
Det visade sig att han hade 55-procentiga brännskador. Hans kropp hade klarat sig utan skador på de ställen där han hade burit tre lager med kläder. Överkroppen var inte bränd. Boxerkalsongerna räddade underlivet och översta delen av benen. Han gick igenom omfattande hudtransplantationer, där hud från bland annat ryggen hyvlades av i tunna lager och lades på den skadade huden.
- Det är en djävulskt bra teknik, det där. Min rygg är full av rutor, säger Gustaf och även om det inte syns utåt hörs det på rösten att han ler.
Munnen är mindre än innan och nackens hud stramar. Han har svårt att sitta upprätt med huvudet. Nya ögonlock har byggts upp. För Pernilla var det hemskt att inte kunna röra vid sin pojkvän när han låg nedsövd. Infektionsrisken var alltför hög.
- Till slut var det en sjuksköterska som lyfte på täcket och visade hans tår. Stålhättan i skorna hade skyddat dem, de var inte brända. Jag fick massera hans tår, det var rena rama lyckan, säger hon och ler.
Hon gav också tårna en och annan puss.
- Usch. Hade du vetat hur mina arbetskängor luktade hade du aldrig pussat mina tår, säger Gustaf.
- De hade nog tvättat dem, replikerar Pernilla.
Samma Gustaf
Utsidan må vara förändrad, men enligt flickvännen är han precis samma person som före olyckan. Hans typiska Gustaf-humor finns kvar. Han har fått höra att han har återhämtat sig snabbare än läkarna någonsin hade kunnat tro. Händerna ska troligen korrigeras med ytterligare en operation. I torsdags fick han ett efterlängtat besked av en ögonläkare - hans syn kan bli bättre med en operation. I dag kan han orientera sig i ett rum och ser om någon har mörkt eller ljust hår. Ansiktsuttryck har han svårt att se, men han har en hyfsad uppfattning om hur han själv ser ut.
- Första gången jag såg mig själv var i spegeln här hemma, på dass. Jag tänkte, vad i helvete? Det känns inte i ansiktet att jag är så bränd som jag tydligen är. Käklinjen har smält in i halsen.
- Jag tycker att du är fin, säger Pernilla och stryker honom över ryggen.
- Vi brukar säga att jag ser hur bra det har varit och hur illa det har blivit. Pernilla har sett hur illa det har varit och ser hur bra det har blivit. När jag tänker på alternativet så gick det ändå ganska bra för mig.
Arbetskamraten avled
Johan Löfroth avled av sina skador den 18 december. Då hade Gustaf nyligen vaknat ur narkosen. Han insåg att faran långt ifrån var över för hans del. Dagarna då hans sår lades om var både de bästa och de sämsta dagarna på samma gång. Bra, för att han fick bli nedsövd efteråt. Hemska, eftersom han frös så att han skakade i två timmar efter att han hade legat med såren öppna.
- När jag låg där och tokskakade tänkte jag, så här dåligt kan en människa inte må och fortfarande leva.
Han fick smärtstillande medicin genom en pump.
- Det svåraste var att inte kunna säga att jag hade ont. En del sköterskor frågade allt möjligt annat. "Vill du ha vatten? Behöver du nya sockor?". Till slut kom frågan "har du ont?". Då kunde jag nicka till svar.
Läkarna trodde att han aldrig skulle kunna äta normalt igen, då hans strupe och svalg var mycket illa skadade av den frätande ånga han hade andats in.
- Men tji fick de. Det är inga problem. Jag har ätit hårda pizzakanter och kakor och det fungerar hur bra sin helst.
Köra motorcykel
Mest längtar han efter att kunna köra motorcykel igen. Och bil. Gamla bilar är ett av hans stora intressen, helst ska de vara från 1950-talet. Nu är det rehabiliteringen som tar upp en stor del av hans dagar. Han kan gå kortare sträckor, på ungefär 200 meter. När han är på sjukhuset och tränar är Pernilla i skolan, hon går andra året på omvårdnadsprogrammet.
Väl hemma myser de i soffan, eller så har de familj och vänner på besök. I framtiden hoppas han på att hitta vad han beskriver som ett vettigt jobb.
- Det får bli något där man inte behöver vara så fingerfärdig, säger han och vänder på sina händer.
Han säger att det mesta faktiskt flyter på ganska bra. Han har inte ont.
- Men det är klart, jag äter 25 piller om dagen. Det är ångestdämpande, antidepressiva, smärtstillande, antiinflammatoriska och jag vet inte allt. Jag vet inte hur jag hade känt mig utan mediciner, då hade jag kanske legat som en klump på backen och bara grinat. En sak som är tråkig är att jag inte får dricka pilsner. Men jag har sagt till min läkare att oavsett vad han tycker ska jag dricka pilsner till sommaren. Och åka raggarbil.