Han fick aldrig komma hem

Sanatoriet kom till efter ett initiativ av stadsläkaren Johan Severin Almer. Han var övertygad om att kustvård som han kallade det, skulle kunna kurera de så kallade "skrofulösa " barn och ungdomar som drabbats av körtel- och även led- och bentuberkulos. Någon medicin fanns inte att tillgå, men barnen och de unga fick den bästa vård i det fina klimatet i Varberg, god närande mat, vilket man inte var van vid som komna från knappa trångbodda förhållanden, sol och bad och vila. Många blev friska men många dog också och fick aldrig återse sina föräldrar och syskon. Sista farväl I dag i vårt moderna samhälle med alla till buds stående medel hade detta aldrig kunnat äga rum, att föräldrar och barn blev nödsakade att överge varandra. Men de TBC-drabbade kom ofta från fattiga omständigheter och nöden hade ingen lag. Att skicka sina små till en chans att bli friska blev enda utvägen. Den dag föräldrarna satte sina småbarn och tonåringar på tåget så var det inte sällan ett sista farväl. - Det följde med en distriktssköterska med barnen och man färdades i en sjukvagn på tåget, berättar Abraham Winka som mellan åren 1938 och 1940 var en ung man från Tärnaby som vårdades på sanatoriet. Han var 18 år då TBC:n drabbade honom i ena foten. Han hade dock turen att bli helt frisk och kunde åka hem, men kamraterna, de som vigdes till en sista ensam vila i den lilla specialtillkomna kyrkogården, deras öde blev ett bestående minne hos honom. Bortglömt - Min fru och jag bodde i Vårgårda men när vi blev gamla så flyttade vi till Varberg och jag drogs som en magnet till den här kyrkogården, berättar Abraham. Inne på den lilla kyrkogården där i dag 136 personer vilar kunde han konstatera att detta stycke svensk medicinhistoria var bortglömd. - Det växte mossa på gravstenarna och man kunde knappt läsa inskriptionerna. Jag frågade kyrkorådet och fick löfte att rengöra alla gravvårdarna och sedan målade jag i texterna på stenarna, berättar Abraham. Det tog veckor att utföra. - Medan jag låg där och gned så funderade jag på alla dessa stackars människor, mina kamrater, att de väl knappt hade fått ett eftermäle. Då väcktes en idé att skriva en liten bok och det gjorde jag, berättar Abraham. Boken skrevs i tacksamhet över att själv ha fått bli frisk och fått ett långt och bra liv och för att hedra de små människoöden som inte fått chansen. Som efter döden bedömts inte vara värda en resa hem på statens bekostnad utan måste begravas i ensamhet . Döden för dyr - Överlevde man fick man hemresan betald av staten, men om man dog, ja, då skulle de anhöriga stå för den summan. Att forsla en kista på tåget den tiden gick på mellan 350 och 400 kronor, en otänkbar utgift, säger Abraham Winka. Resultatet blev att många av barnen och ungdomarna som dukade under i sin sjukdom inte kom hem ens som döda. De hade skickats iväg utan en familj som inte heller hade ekonomiska möjligheter att besöka barnet under den ibland flera år långa vårdtiden. Vid dödsfall hade man sedan heller ofta inte möjlighet att åka ned på begravningen. Man fick ett foto och en beskrivning över ceremonin. Och att få hem kistan var bara bättre bemedlade förunnat. Återseende - Många har kommit för att besöka kyrkogården som vuxna för att se var deras syskon ligger, berättar Abraham Winka som hoppas att den för dessa barn och ungdomar specialinrättade viloplats ska behållas intakt och inte beläggas av andra. Boken Kyrkogården berättar, minnesskrift över Apelvikens kyrkogård trycktes upp och tog slut och fem gånger blev det nytryck. - Det blev tal om ännu ett nytryck men då kände jag att jag inte riktigt orkade med och det kostar ju också pengar, berättar Abraham. Personen som frågat efter boken marscherade då resolut iväg till en bank i Varberg och tiggde loss pengar till ytterligare en tryckning, och så blev det! Upptryckt - Jodå, så den som nu är intresserad av ett exemplar kan vända sig till Göranssons Bokhandel i Varberg, de har den, berättar Abraham Winka. Boken, som kostar 50 kronor, har kommit till i samarbete med pastorsexpeditioner och anhöriga till de avlidna. Det finns en bitterljuv antiklimax i hela detta tidsdokument över ett Fattigsverige som kämpade mot en ödesdiger sjukdom. Visst, det var oändligt sorgligt att barnen skildes från sina nära och kära och kära men ... Ville inte hem - Ja, du förstår att barnen som ofta kom från mycket fattiga förhållanden med stora barnkullar, trångt och dåligt med mat, de fick det ju så fantastiskt bra på sanatoriet, med god mat och sol och bad. De små glömde nästan bort sina familjer och för dem som överlevde och skulle skickas hem blev det kaotiskt. De grät och ville helt enkelt inte återvända! säger Abraham Winka som än i dag, vid hög ålder, guidar folk på Apelvikens kyrkogård. Ett sätt att hedra de vänner som allt för tidigt gått före. Läs också: <A href="http://www.kuriren.nu/GEN_Utmatning_Ettan.asp?CategoryID=2764&ArticleID=1439781&ArticleOutputTemplateID=125&ArticleStateID=2">Många öden, Norrbottens-Kuriren 20 feb 2007</A>

Han fick aldrig komma hem

Industrialismens framfart hade ett pris - tbc:n.I halländska Varberg finns en kyrkogård som berättar en historia om de barn och ungdomar från Norrbotten som reste från sina familjer för att bli friska, men aldrig kom hem igen.

Industrialismens framfart hade ett pris - tbc:n.
I halländska Varberg finns en kyrkogård som berättar en historia om de barn och ungdomar från Norrbotten som reste från sina familjer för att bli friska, men aldrig kom hem igen.