En 26-årig Luleåbo dog vid drunkningsolyckan i Norra hamn i måndags kväll. Ett stort räddningspådrag ryckte ut i höstmörkret, med flera ambulanser och försvarets räddningshelikopter i luften för att söka efter mannen och lysa upp hamnområdet.
– En omfattande insats. Redan när vi fick in larmsamtalet gjorde vi bedömningen att vi måste dra på ordentligt. Vi tog hjälp av JVCC, Sjöfartsverkets sjö- och flygräddningscentral, som ordnade med försvarets räddningshelikopter men även med en så kallad ”man överbord”-båt från isbrytaren Ymer. Mycket externa resurser, säger räddningstjänstens inre befäl Patrik Lindfors, som samordnade räddningsinsatsen.
Vad bidrog försvarets räddningshelikopter med?
– Den gjorde mest nytta i början men längre fram i insatsen blev helikoptern mer ett störningsmoment. Det var högt ljud och den störde även vattenytan. Vi var inte helt nöjda med att den låg så länge ovanför pumphuset.
Många undrar också varför inte dykare sattes in tidigare under räddningsinsatsen.
Patrik Lindfors förklarar att räddningstjänsten saknar fast anställda dykare, och endast har så kallade ytlivräddare.
– De ansvarar för de som finns kring vattenytan, närmast en meter under den. De har varken dräkter eller utbildning för att gå djupare än så.
Cirka 20 minuter efter inkommet larm började Lindfors i stället att söka efter externa dykarresurser. Dykab var först aktuella men hade inte tillräcklig beredskap för utryckningen.
Det dröjde en dryg timme innan erfarne, privatpraktiserande dykaren Peter Larsson, Luleå, kallades in för att bistå i räddningsinsatsen.
Efter uppemot två timmar var kroppen bärgad från sex meters djup, en bit utanför pumphuset.
Inre befäl Patrik Lindfors hymlar inte med att de livräddande förutsättningarna hade sett annorlunda sett ut om räddningstjänsten hade egna dykare.
– Chanserna att mannen skulle ha överlevt hade varit betydligt högre. Stor skillnad på 10-20 minuter och två timmar.
Drunkningslyckan aktualiserar på nytt debatten huruvida kommunen ska finansiera dykare.
– Eftersom Luleå är en sjöstad har det varit uppe på tapeten tidigare. Men ekonomin och politikerna styr. Kostnad och nytta ställs mot varandra. Det drunknar ju inte så många personer årligen i Luleå.
– Men vi önskar gärna en dykarorganisation i Luleå. Kanske dags att vi tar debatten med politikerna igen, säger Patrik Lindfors.
Han vill samtidigt berömma alla inblandade blåljusmyndigheter i den massiva räddningsinsatsen.
– Ett väldigt bra samarbete och en effektiv insats, trots utfallet. Vi hade stora förhoppningar om att hitta honom inom rimlig tid. Tyvärr gick det inte denna gång.
Dagen efter drunkningsolyckan fanns dykaren Peter Larsson, 48 år, åter på plats vid pumphuset, tillsammans med fadern Ove, för att söka vidare efter föremål som kan ha blivit kvarlämnade på havets botten.
Han har ingen egen dykarfirma men Peter Larsson har assisterat räddningstjänsten sedan 1991 vid dylika räddningspådrag.
– Det var ett tag sedan sist som jag fick rycka ut. Jag kom mitt under pådraget, cirka en timme efter larmet. När jag väl kom ner i vattnet gick det fort att lokalisera kroppen. I såna här lägen tänker man mest på de anhöriga. Viktigt för dem att få ett avslut.
Pappa Ove Larsson, 72 år och pensionerad polis, blickar ned mot minneslyktorna som har tänts vid kajkanten och beklagar att mannens liv inte gick att rädda.
– Det borde finnas stängsel eller räcken monterade här vid pumphuset, säger han.