Iida med hunden Exit stretchar inför joggingen.
Det är söndag och klockan närmar sig kvart i tolv. Träningsklädda människor i åldrar från 25 till 70 plus strömmar till järnvägsstationen i Luleå. Bland deltagarna finns också en lurvig kompis som lystrar till namnet Exit.
– Det är första gången vi är med, det blir kul, säger Iida Larsson, 29, som även tagit med sig sin syster för en långsam löprunda.
Iida Larsson tog med sig hunden Exit och syrran.
Cherie Karlsson, 31, är initiativtagare och noterar att det är många nya ansikten här i dag.
– Jag har ingen aning om hur många vi blir. Man behöver inte anmäla sig och det finns ingen närvaroplikt. Den som vill hakar på och så kör vi, säger Cherie och berättar att klubben inte är en förening utan bara ett kravlöst och kul initiativ av henne, sambon David och en kompis.
Cherie Karlsson är initiativtagare till SLÖ social running club. "Vi springer, men viktigast är fikastunden."
– Jag startade egentligen klubben av egoistiska skäl. Jag ville komma tillbaka till mina träningsrutiner och jag ville lära känna nya människor. Kanske var det fler som ville det? Vi testade och det har kommit nya deltagare varje gång. Jag har fått jättemånga nya bekanta.
Cherie är den före detta bodensaren som alltid varit en aktiv person. Hon flyttade till Åre för att utbilda sig inom event – och för att kunna ge järnet i snowboardbacken.
– Men i stället blev jag utbränd och låg bara i soffan och såg på Netflix när jag inte pluggade.
Efter ännu en utbildning till digital strateg fick Cherie roliga men krävande jobb, bland annat inom spelbranschen.
– Jag var stationerad i Bangkok men reste runt i hela världen och scoutade små, talangfulla startups. Det var kul men innebar många och långa flygresor. Det fanns knappt någon chans till träning då heller.
Till slut drog Cherie i handbromsen. Hon flyttade hem till Luleå, jobbade på Piteå science park i ett år innan hon insåg att hon behövde en paus på riktigt. Och äntligen fanns tid även för träningen – och för att träffa nya människor!
Gänget värmer upp tillsammans.
Det är viktigt att stretcha. Ludvig Lundström, Linus Granberg, Malin Schlee och Majken Jonsson värmer upp.
Cherie säger att hon har många planer för hur SLÖ – social running club kan utvecklas i framtiden, men just nu njuter hon bara av att satsningen blev så lyckad.
Nu har alla kommit i mål och det är dags att socialisera.
Det är bara tredje träffen och deltagarskaran har vuxit från förra gången. Alla är med på noterna när Cherie drar i gång uppvärmningen. Det blir glada skratt, höga knän, jogging på stället och lite stretch.
Hur alla hittat hit? Det unisona svaret är via sociala medier.
Tore Isaksson kom klädd i jeans och de gick bra att jogga i. "Jag promenerade bitvis, men spurtade i mål!"
– Jag såg ett inlägg om träffarna i mitt Facebookflöde och tyckte att det lät kul. Jag går på flera gruppträningspass i veckan på ett gym, men har aldrig tränat utomhus så här. Men oj, det är nog bara jag som har jeans på mig, skrattar Tore Isaksson, 72, och ser sig omkring bland springkompisarna.
Christoffer Enback och Ludvig Lundström har rundat fjärden och är redo för fika.
Linus Granberg och Majken Jonsson joggar i mål.
Malin Laurin, till vänster, har kört runstreak i flera år. Även Malin Schlee joggar regelbundet.
Hejhej, vinkar Cherie karlsson med löparvänner.
Löparna kommer tillbaka till järnvägsstationen med leenden på läpparna.
En som varit med varenda gång är Anna Behm, 47, som tycker att det är jättetråkigt att springa. Tills hon snubblade över den slöa springklubbens instagramkonto.
– När jag såg hur de svammelsprang och gjorde det roligt kände jag att det var något för mig. Här är ju kravet att springa långsamt, man orkar till och med prata under tiden.
När klockan är 12 drar gänget i väg. Rundan är alltid densamma, runt fjärden, och löpturen går motsols. Ingen behöver komma sist ensam, man springer tillsammans och vid målgång applåderas och high fiveas det glatt.
"Tjoho, vi gjorde det!" Nu vankas fika.
Efter en gruppbild framför stationsbyggnaden är det dags för det allra viktigaste: fikat och eftersnacket.
– Fikat och det sociala är moroten som gör att vi orkar hålla i gång även en tråkig novemberdag. Nu längtar jag efter ett bra brunchställe som har öppet på söndagar.