Dusanka Catak, 59, Boden:
Det var då som vi bestämde oss. När vår åttaårige son kom hem från skolan och frågade min man och mig: Vad är jag för någonting? Vi svarade du är ett barn, en pojke. Nej, svarade sonen är jag muslim, serb eller kroat? Då kände vi att det här funkar inte. Min pappa var serb och min mamma kroat. Själv är jag född i Bosnien och gift med en muslim. Det var helt normalt före kriget i Jugoslavien. Nu var våra barn inte längre trygga i vår egen stad Banja Luka. Vi packade våra väskor i all hast innan vi flydde. En bekant frågade vart vi skulle. Jag svarade att jag inte visste men det spelade ingen roll även om jag slutade på Nordpolen. Vi tog oss med FN:s flyktingorganisationen UNHCRs hjälp till Polen där färjan fanns. Vi var tvungen att ta första färjan och den gick till Sverige. Vi kom fram den 24 maj 1993.
Efter några dagar satte vi oss på bussen till Luleå. Under resan försökte jag sova. Det borde vara natt. Men jag såg bara ljuset och all skog. Plötsligt började jag gråta och kände mig förbannad. Räckte det inte med att vi förlorat allt, skulle vi förlora natten också. När vi kom fram kom nästa chock. Vårt nya hem fanns bakom ett staket och polisen väntade på oss. Vi kände oss kriminella. Vi fick lära oss borsta tänderna och använda toastolen. Men ingen berättade om tvättstugan. Bemötandet gjorde att vi kände oss som nollor. Glädjen kom tillbaka och livet vände när vi kom till Boden. Vi lärde oss språket, fick arbeta och möta nya, fina vänner. Svenskarna såg oss som människor. I dag har vi bott 26 år i Sverige. Men jag vill inte eller kan inte sudda bort mina första 34 bosniska år. Dessa har lagt grunden till att jag är en kämpe. Jag hade kunnat lägga mig ner och säga att jag kan inte eller jag orkar inte. Men jag är inte en sådan person. Jag fick sluta som undersköterska efter min ryggskada. Då utbildade jag mig till demensutvecklare, förlorade arbetet men blev istället vårdlärare. Livet styr i allt. Det är bara hänga på. I dag kokar jag alltid starkt bosniskt kaffe, för det gör att man vaknar och spelar mitt hemlands musik varje morgon. Sedan är jag svensk när jag går på jobbet.