Lunchkonsertens titel löd "En liten vandring med Puccini och Paolo Coelho" där Pia-Karin Helsing, nybliven Luleåbo och för övrigt syster till kvällens dirigent, stod för både skådespel, sång, eget manus och egentillverkade inspelningsbakgrunder. En utsökt lågmäld liten pärla där Pia-Karin med sin uttrycksfulla mörka mezzosopran och sina personliga reflektioner kring det att hitta sitt inre jag, både berörde och höll ihop föreställningen på ett fint sätt. Det är bara att gratulera oss Luleåbor till att ha fått en sådan mångfacetterad resurs. Låt oss hoppas att hon får användas ofta i det lokala kulturlivet!
Kvällens konsert med Uleåborgs symfoniorkester under ledning av Anna-Maria Helsing hade två verk på programmet, Dvoraks cellokonsert och Tjajkovskijs sjätte symfoni. Båda tillhör de mest spelade i den klassiska repertoaren. Ett intressant val av repertoar tycker jag, för båda verken skrevs i sen ålder, båda tillhör nationalromantiken och båda tillhör enligt mig det bästa respektive kompositörs någonsin skrev. Det är med nyfikenhet och lite bävan jag sätter mig till rätta. Kommer jag att beröras av deras tolkning?
Först ut är Dvoraks cellokonsert med Frans Helmerson som solist. Jag skulle beskriva hans uttryck som att den ligger inom pulsen, det är sällan han gör stora agogiska utsvävningar.
Men inom pulsen lever varje ton, han har en tanke och en känsla bakom allt han gör. Dessutom spelar han som att han inte hade någon morgondag, trots att han förmodligen har framfört verket hundratals gånger. Att det kanske finns andra förmågor som kan pricka de höga tonerna mer exakt, tar inte ifrån känslan att Frank Helmerson är en av de stora uttolkarna av konserten.
Tjajkovskijs sexa var bland det sista kompositören skrev och den är också något av ett testamente över hans liv: hans stormiga inre beskrivs i första satsen, livets bitterljuva goda i andra, en förljugen triumfmarsch i tredje, sedan resignation inför döden i sista. För att gestalta detta krävs både tekniskt och musikaliskt kunnande. I bland gäller det att dra på med all energi man har, och i bland krävs oerhörd varsamhet om varenda ton.
Och ja, jag tycker Anna-Maria Helsing lyckas rätt så bra. Sidotemat i första satsen gestaltar hon väl med lyhörda dragningar, möjligen att genomföringens stora fyrverkeri känns något forcerat, den där ståpälsen vill inte riktigt infinna sig. Generellt måste sägas att brassektionen och i viss mån träblåset känns spretiga i klangen, medan stråkklangen känns väldigt homogen.
Den bästa prestationen i uttryck är utan tvivel tredje satsen. Där håller Anna-Maria orkestern i ett stenhårt grepp. Hon skruvar upp och ner intensiteten precis så att de där härliga rysningarna längs ryggraden infinner sig!