När jag var en liten pilt var det Tarzan och Fantomen som var de stora hjältarna, sedan kom Buster in i mitt liv och då blev det Roy Race och Jonny Puma som gällde. Sedan passerade alla möjliga och omöjliga idrotts- och tv-hjältar revy. Många cowboys blev det, naturligtvis. Adam och Little Joe och Manolito på sina vackra hästar. I modernare tid Zlatan, Messi, Rolf Lassgård och Mia Skäringer. Bland många.
Men. Nu är det andra hästkrafter som gäller och hjältarna finns där ute i vanligheten. Soffan, Pelle och Berra (med hunden Signe) i Vägens hjältar, Jeanette Höglund i Tunnelbanan och så, självklart Kent Jonsson i Åre och Stefan Holmgren i Ö-vik – i Frusna Vägar.
Ja, ni förstår kanske redan var detta hamnar. Jag rår faktiskt inte för det och, som sagt, alltihop var mer eller mindre en slump under tv-blippandet hit och det mellan kanalerna. Hade aldrig ens sett någon trailer men jag ska erkänna att jag hade fuskat lite med Deadliest Highway med bärgaräventyr från det stora landet i väst tidigare. Men nu blev det lite eljest, dessutom ibland nästan på hemmaplan. På riktigt. Alla de som far omkring och tar hand om oss klantskallar när vi gjort bort oss, bärgar upp, loss och bort, hjälper förtvivlade vid olyckor, fixar upp bildörren när den gått i baklås eller helt sonika bara lotsar dig fram till lugnare gator genom nattrafiken. De fick ansikten. Identitet.
Kent i Åre som drar sig i skägget och som aldrig ens har på sig handskar ute i snön, Stefan som bara måste ha en snus för att klara dagens övningar, Berra som har Signe med som kamrat på färden men även som terapitröst för traumatiserade trafikoffer. Soffan och Pelle som manövrerar genom trafikkaosets Stockholm mer eller mindre med livet som insats hela tiden passerade av hänsynslösa trafikanter som bara ska fram – oavsett hur det ser ut. Tålmodigt, effektivt och empatiskt löser de alla upptänkliga problem på vägen. Hjältar, som sagt, så synliga men egentligen så osynliga – tills någon kom på att göra lite tv.
Olika är bra, det är bara kolla någon annan kanal om du inte gillar programmen, men jag känner i vilket fall en tacksamhet och kan ödmjukt att utan alla dessa Kent och Soffor skulle vi vanliga dödliga få det synnerligen, och konstant, väsentligt mycket besvärligare. Det är fint att den, deras vardag, visas upp.
De förtjänar alla kramar som finns i lingonskogen, de förtjänar all respekt och de förtjänar att få utföra sitt jobb utan att behöva frukta för sina liv eller behöva uppleva hyenamentaliteten när alldeles för många stollar ska fram med mobilkameran och, av enbart sjuka anledningar, fota/filma på olycksplatser.
Nåväl. Berättelser om människor, kött och blod, karaktärer. Det berör i alla fall mig. Jag blir varm i hjärtat och lite glad så där inombords. Kanske är det för att mitt i vårt eviga ekorrhjul så finns faktiskt de små bitarna som är så otroligt viktiga för att hela pusslet ska bli färdigt. Morfar skulle måhända ha dragit till med ”riktigt folk”! Kanske är det också för att Kent och gänget inte läser ur något förskrivet manus, de bara är och gör. Mitt i livet. Det är befriande fritt från hitte-på-dialog i någon konstlad sanning.
Så då slutligen. Du kanske undrar var Jeanette Höglund blev av? Ja, hon hjälper antagligen någon eller några i Stockholms tunnelbana just när du läser detta. Kanske mött av spott, spe, sparkar och okvädningsord. Eller också får hon kanske en stor kram i detta nu. Av någon tacksam resenär som hamnat fel, av någon mamma som fått hjälp med att hitta sitt bortsprungna barn eller av någon gammal och hemlös som hon fixat en kopp kaffe och en macka till. Jeanette är värd en helt egen krönika egentligen, för allt gott och lite till. Ytterligare en av de många hjältarna runt omkring oss.
I verkligheten.