För två år sedan kom en stor grupp med ensamkommande unga till Norrbotten. De flesta har rötterna i Afghanistan. Några har fått permanent uppehållstillstånd, andra väntar fortfarande på besked från Migrationsverket. Flera har fått beslut om utvisning. I serien Jag vill leva möter vi några av dessa ungdomar i en tillvaro av åldersbedömningar, ångest, väntan och förhoppningar om en framtid i Sverige.
* * *
Maiara går tredje året i gymnasiet i Luleå och är en av dem som har varit med och dragit igång sittstrejkerna varje fredag på lunchrasten. Det är en aktion för att stoppa utvisningarna till Afghanistan och andra länder med krig och förtryck.
Hon har också varit med och ordnat demonstrationer och en politikerutfrågning.
– Vi måste kämpa. Tillsammans är vi starka. Till slut måste politikerna lyssna på oss.
Det är som ett mantra hon upprepar: ”Politikerna måste ju lyssna”.
Maiara och pojkvännen Younes Hassani har känt varandra sedan vårterminen 2016 då de träffades på nystartade Språktorget. Där fick ensamkommande ungdomar som nyss flyttat till Luleå chansen att träna språket tillsammans med svenskar. Maiara var en av de svenska ungdomar som ställde upp som ledare.
– Det var roligt att träffa människor i samma ålder, men med ett annat perspektiv och en annorlunda bakgrund. Och så blev man ju så uppskattad – man fick en glädjekick av det, berättar hon.
Hon började umgås med några av killarna även vid sidan av Språktorget. En av dem var Younes.
– Ja, och så blev jag kär, säger hon leende.
Men det är en vänskap och kärlek som inte bara är enkel. Younes har nyligen varit på intervju hos Migrationsverket. De vet inte vad beslutet kommer att bli, om han ska få uppehållstillstånd eller avslag. Det finns inga garantier, flera av deras vänner har redan fått avslag.
– För mig blir det en lättnad varje gång någon får uppehållstillstånd och jag får en knut i magen när någon får sitt första eller andra avslag. Det är ju personer i min omgivning som jag bryr mig om. Att de inte mår bra påverkar så klart mig också, säger Maiara.
Det är det som driver henne att fortsätta kämpa.
Vad får du för reaktioner från dina kompisar?
– Jag vet inte om de tycker att jag är lite irriterande när jag meddelar dem tre gånger om dagen att ”kom ihåg att gå på demonstrationen”. Men det får de leva med. Jag har fått många positiva reaktioner på att jag har vågat börja kämpa och driva någonting med andra ungdomar.
Hon är medveten om att det kan bli en motreaktion bland personer som inte håller med henne, men det skrämmer henne inte.
Får du aldrig höra folk som säger att dina vänner är lycksökare eller ekonomiska flyktingar?
– Nej, men jag har förberett mig på att det kan hända. Jag umgås ju så mycket med de ensamkommande och har hört några av deras berättelser och när man vet bättre kan man bemöta det.
Younes är orolig. Han flydde från Afghanistan när han var sju år och har bott i Iran i åtta år innan han flydde till Sverige. Han vill inte återvända till Afghanistan.
Vad betyder det för dig att ha Maiara?
– Jag älskar Maiara. Hon kämpar mycket för oss. Hon har samma stress som vi och känner som vi känner.
Maiara tittar allvarligt på Younes.
– Jo, han har varit med några gånger när jag har brutit ihop. Då får han plåstra om mig lite innan jag går tillbaka till slagfältet igen.
Och hur orolig är du, Maiara, på en skala mellan 1–10?
– Om 1 är ”allting är bra” och 10 är ”världen går under”, så ligger jag just nu på en åtta. Men jag måste vara hoppfull. Det är viktigt att jag som inte är i den där väldigt djupa förtvivlan, som drabbar den som har fått avslag, orkar fortsätta kämpa. Men om Younes får avslag då är det verkligen en tia.
Vad gör ni om Younes får avslag?
– Vi kommer att överklaga, överklaga och överklaga. Men om det inte går så får jag väl följa efter dit han åker, säger Maiara.
Fast hon inser att Younes inte kommer att tillåta det.
Kan du göra någonting för att hjälpa honom och de andra?
– Det jag kan göra är nog ungefär det jag redan gör. Att mobilisera så att fler säger ifrån. För politikerna ska ju följa folket. Är vi fler som säger nej, så måste de lyssna och göra någonting åt det.