Hon överlevde Hiroshima

Keiko Murakami är en ?hibakusha?, en som överlevt atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i and-ra världskrigets slutskede. Inför studenterna på Luleå tekniska universitet berättade hon om sina plågsamma minnen från barndomen. Keiko Murakami var åtta år gammal när USA på morgonen den 6 augusti 1945 släppte en atombomb över Hiroshima. Hon hade mått dåligt och hade stannat hemma från skolan den morgonen. Det kom att rädda hennes liv, alla hennes klasskamrater och lärarna i hennes skola dog. Hennes far hörde ljudet av flygplan och ropade åt Keiko och hennes lillebror att söka skydd i skyddsrummet. De tre hade hunnit söka skydd när atombomben exploderade, klockan 8.15 på morgonen. Familjens hus låg cirka 1,7 kilometer ifrån atombombens epicentrum. Men Keikos mor och hennes lillasyster, som då var ett spädbarn, hann inte söka skydd i tid. Allt blev svart i skyddsrummet Efter explosionen blev allting svart i skyddsrummet och när de så småningom vågade ta sig ut möttes de av fruktansvärda syner.  ? Vi ropade efter min mor som hade försvunnit. Från en skrothög kom min mor fram, hon var som en stor blodklump, täckt av glasbitar och splitter och min lillasyster var täckt av splitter. Hennes hög-ra ögonglob hängde vid bröstet. Min far försökte först att sätta tillbaka ögat men det gick inte. Då slet han bort det. Familjen flydde till en sandbank vid floden och de mötte inte en enda människa. Allt var förödelse omkring dem.  ? Det kändes som om vi var helt ensamma i världen. Efter en stund kom skadade människor dit. Deras hud hade smält och hängde om dem. Några irrade omkring, andra bara satt apatiska. Ansiktena var så deformerade att det var omöjligt att känna igen någon. Keiko och hennes lillebror gick tillsammans till farfaderns hus. De var barfota och marken brände deras fötter.  ? Jag kunde inte undgå att trampa på liken. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kände mig då, jag tror att jag kommer att ha kvar den känslan hela livet. Det blev en svår tid för henne och hennes lillebror. De saknade sina föräldrar och alla svalt, det var brist på mat. Efter två månader insjuknade Keiko Murakami plötsligt i hög feber och hon fick blod i avföringen. Läkaren trodde att hon drabbats av en smittsam sjukdom, så hon hölls isolerad. Att det berodde på den radioaktiva strålning som hon utsatts för kände läkaren inte till. Efter en månad tillfrisknade hon. Vintern 1945 kunde de återförenas med sina föräldrar. Röda Korset hade inrättat ett sjukhus i en bombad grundskola och Keiko fick medicin där vilket gjorde att hon mådde bättre. Men andra var inte lika lyckligt lottade. Många gravida fick missfall, missbildade eller dödfödda barn. De som blivit brännskadade fick hemska ärrbildningar, keloider, som de försökte dölja under kläderna. Även de som kommit till Hiroshima efter atombomben för att hjälpa de skadade drabbades och insjuknade ? av sekundära strålskador. Präglade hela livet De strålskadade blev utstötta eftersom människor var rädda för komma i kontakt med dem berättade Keiko Murakami. De tvekade att gifta sig och avstod från att skaffa barn. Hennes hemska upplevelser i barndomen kom att prägla hela hennes liv. Hon kände tidigt att hon ville arbeta för freden.  ? Jag vill inte att någon ska behöva uppleva liknande saker som jag har varit med om. Hon utbildade sig till socionom på universitetet och började arbeta på Hiroshimas sjukhus.  ? Min uppgift var att intervjua de drabbade. Det var tunga dagar, jag fick veta att många haft det mycket värre än min familj. Bland en del av överlevarna växte en fredsrörelse fram, som arbetar för att kärnvapnen ska avskaffas. Varje år hålls det minnesceremonier på årsdagarna av atombombningarna, den 6 augusti i Hiroshima och den 9 augusti i Nagasaki. Keiko Murakami reste förra året till USA som deltagare i en fredsdelegation som vittnade om kärnvapenkrigets fasor. Hon har rest mycket sedan hon började berätta om sina barndomsupplevelser för tolv år sedan och konstaterar att många länder har upplevt krig.  ? Även Japan orsakade mycket tragedier, speciellt i Asien där många har plågats.  ? Jag tror ändå att jag är lyckligt lottad av dem som varit med om bomben över Hiroshima. Keiko Murakami säger att hon i likhet med andra överlevande från Hiroshima och Nagasaki tycker sig ha upplevt ett mirakel, just genom att de överlevde. Det känns som om hon fått ett extra liv.  ? Jag vill gärna använda det för att förbättra situationen. anna.isaksson@kuriren.com