Och om Taube senior kunde skriva sånger som ingen annan, så kan Taube junior sjunga. Trots sin numera höga ålder, 84 år, håller rösten riktigt bra.
Många har tolkat Evert Taubes sånger och det tål de. De fungerar med symfoniorkester, elgitarrer, trummor, med akustisk gitarr eller – så klart – med luta. Eller som här med flygel och vibrafon i arrangemang av Peter Nordahl.
Sven-Bertil Taube känner sångerna som ingen annan, för han har vuxit upp med dem. Han framför dem innerligt och med stor inlevelse, trots att han måste ha sjungit dem tusentals gånger.
Det är rörande när han om upplevelser av sin pappa. Det flimrar förbi minnen från någon dokumentär jag såg för många år sedan och jag tror det var så att pappa Taube var en ganska frånvarande fadersfigur, ibland mentalt, ofta även rent fysiskt. Men när Sven-Bertil Taube berättar om hur han som liten blev helt förkrossad efter att han tagit del av Karl Strannes öde i "Balladen om Briggen Blue Bird", och hur Evert Taube då sa att "I verkligheten lyckades han ta sig loss och blåste i land på en klippa och kom han hem till far och mor och glädjen blev stor i stugan. Men något brännvin fick han inte, utan istället en stor kopp varm mjölk" – då känner även jag mig tröstad av den store poeten Taube.
Melodierna och texterna är så enastående och det jag oroar mig över är hur de ska bevaras för framtiden. Som barn fick jag lära mig dem av min pappa, men hur ser det ut när mina barn växer upp? Vi vårdar minnet av Mozart och Bach århundrade efter århundrade, men hur kommer det gå med vår egen nationalskald? Jag vågar inte ens tänka på att Fritiof Andersson, Carmencita, Rosa på bal, Rönnerdal och de andra skulle kunna riskera att falla i glömska.